Älskad eller hatad skrev jag igår som rubrik över bilden på en av mina katter.

Endera älskar man dessa vackra, intelligenta, självständiga djur, eller också hatar man dem.  Nåväl hata är kanske ett för starkt ord (den människa skulle jag tycka hemskt synd om som ägnade kraft åt att gå och känna så för ett stackars djur...) men ogilla är kanske inte så missvisande, och det har jag full respekt för, även om jag inte delar åsikten. Vad jag vill säga är att det sällan är mitt emellan. Jag har ett par vänner som inte alls vill att mina katter (eller andras, heller för den delen, jag tror inte att mina katter är mer ondskefyllda än andra) ska komma nära dem. Min ena väninna är rädd för katter, hon tycker att de är oberäkneliga och utrustade med "mordvapen" dvs klor "som skulle kunna klösa ögonen ur vem som helst." Den andra anser att de är rovdjur (och ja, det är de ju faktiskt) och tycker de är otäcka som äter fåglar och möss.

På tal om olika åsikter kom jag att tänka på ett citat (jag är ju svensklärare och ni vet väl att en svensklärares tankar byggs upp av citat!?)   ;) som jag faktiskt hittat i en av mina elevers arbeten. Av Voltaire. Jag tycker att det är mycket bra och skriver under ett hundra gånger. "Jag håller inte med om din åsikt, men är beredd att gå in i döden för din rätt att yttra den."

Tänk om alla tyckte likadant om allt? Hur fruktansvärt trist skulle det inte vara då?

Livet är en kamp menar en av mina vänner, och ja, så är det väl ibland. Lika för alla, liten som stor. Ibland kan jag känna mig lite orolig för vad vi gör mot våra barn när vi skyddar dem så mot allt, för det gör vi, mer i alla fall än när min generation var barn. Man vill dem så väl, man älskar dem så högt, så självklart vill man skydda dem mot allt som är dåligt. Men var går gränsen för att bli överbeskyddande? När upphör man att göra dem en tjänst i all sin välvilja? Slag av livets hårda knytnäve blir vi alla tilldelade, i större eller mindre omfattning och vad händer om man som ung vuxen står där totalt oförberedd? Hur hanterar man då en svårighet? Är detta en av orsakerna till att dagens unga generation mår sämre rent generellt än oss som är "mitt i livet"? Eller gör de det?

Jag vet inte. Jag bara funderar lite.