Först nu har man fått sätta ner tjocka rumpan. Det värsta med att börja jobba är inte själva jobbet, det är faktiskt rätt kul, utan det är det där jag tidigare skrev om: alla rutiner och allt det där andra som skall göras runtomkring och som man nu får göra när arbetsdagen är över.

Laga mat, handla, ta hand om tvätten, lämna/hämta ungar på träning osv osv. Under sommarlovet hade jag faktiskt glömt hur mycket det är hela tiden, men jag har ju å andra sidan laddat batterierna rätt rejält. Dock må jag säga att ett familjeliv i kombination med ett heltidsarbete inte direkt innebär oceaner av dötid. Det är inte så att jag har några större problem med sysslolöshet. Jag vet att det är lika för alla. Alla heltidsarbetande mammor. Och pappor, förmodligen (fast jag har ingen erfarenhet av den rollen, men i dagens jämlika samhälle lär det väl inte vara någon större skillnad...) Så här har det varit i alla år (åtminstone sedan jag fick barn) men jag hade tydligen under sommarlovet glömt det...

Och man ska kanske inte klaga. Jag vet att många är utan jobb nu i dessa tider och jag skulle naturligtvis inte byta ut ungarna för allt i världen. Jag får vila när jag blir gammal! Kanske kommer man sakna den här tiden då, åren när det gick i ett, full rulle...

Viktigt dock att också fylla på med energi i form av så't man verkligen tycker om. Själv har jag upptäckt att jag har ett enormt skrivarbehov, så den här lilla stunden framför datorn när jag reflekterar och kopplar av är värd otroligt mycket. Då skippar jag hellre TV:n. Dessutom försöker jag promenera en timme varje dag. Inbillar mig att jag sover bättre då, dessutom är det så himla skönt att gå fort, fort, fort (gillar tyvärr inte att springa), ösa på med musik i lurarna eller prata av sig med bästa väninnan.

Skulle dock behöva komma igång med styrketräning igen, så jag får lite fason på döfläsket. De endorfinkickar som styrketräning ger är ju så underbara; kroppens egna naturliga knark. Får ta mig i kragen och köra igång.

God natt.