Jag ser nästan aldrig på TV:n. Mitt liv ränner på för fort för att jag ska ha tid med det. (Däremot är jag en snigel som kan sega bort timmar framför datorn.) Men idag, om några minuter, ska jag faktiskt se ett program som jag sett fram emot att titta på, som behandlar ämnet "Det okända". Jag är så fascinerad av övernaturliga fenomen.

Skolstart imorgon. För mina elever och mina egna två barn. Ska följa med grabben på hans upprop, kanske blir det sista gången, han börjar trean imorgon, min lille Plutt som håller på att bli stor. Tjejen börjar sexan. Då vill man naturligtvis inte ha någon gammal morsa med sig. På den skolan hon går går sexorna kvar i mellanstadielängan. Så är det inte överallt. På vissa skolor tillhör ju sexorna högstadiet. Min dotter sitter i en lite lustig sits; hon går på samma skola som hennes far jobbar. De ses varje dag hemma, och varje dag i skolan. (Det känns tryggt och bra för mig, jag vet ju att hon alltid har pappa att gå till om det skulle vara någonting).

Nej, nu har jag inte tid med det här längre. Nu ska jag slå mig till ro under en mjuk filt i TV-soffan och bara myyysa.

Kopierar en alldeles bedårande bild av Lille Plutten, när han verkligen var plutt, det är han ju inte längre, från Elinors blogg. Jag tycker att den är så fin. Den här sommarbilden får sätta punkt för sommaren och lovet.