Idag har jag gjort bort mig så det räcker för hela veckan!

Jobbar ju som lärare på en liten gymnasieskola i Värmland. Ska under det kommande läsåret undervisa i samhällskunskap i en ny grupp, vilket känns lite spännande; nya elever, bäst att göra gott intryck. Jag tycker naturligtvis att samhällskunskap är ett fruktansvärt viktigt och intressant ämne, men jag är medveten om att alla mina elever kanske inte delar samma uppfattning.

Och så sägs det ju att man inte får "en andra chans att föra ett första intryck".

 Därför hade jag noga förberett mig och planerat för denna den första samhällstimmen med den nya gruppen. Som jag var bombsäker på skulle infalla nu på tisdag kl 9.00

Har även pysslat  med introduktionssamtal i en annan klass under dagen och var helt inne i dessa. Kl 12.00 tog jag lunch och beslutade mig, då vädret var så vackert, för att ta mig en skön promenad. Åååå, jag promenerade och det var så soligt, varmt och skönt. "Tror jag går till ICA och köper med mig en kycklingklubba till skolan." Ännu mer promenad, och så tillbaks igen.

När jag närmar mig skolan börjar några elever ropa: "Där är du!!! Var har du varit??!!"

"Vem pratar de med?" tänkte jag och sneglade lätt diskret bakom axeln. Ingen bakom mig. Konstigt.

Väl framme vid skolan fick jag höra att en hel grupp bestående av 27 elever stått och väntat på mig och vår lektion i samhällskunskap. Jag hade tagit miste på tiden!!! Ve och förbannelse, hela skolan var naturligtvis involverad i sökandet efter den bortsprungna läraren. Fyyyy, så pinsamt!!!! Må jag få en ny chans på onsdag, när jag träffar dessa elever igen, att göra ett gott första intryck!!! Och jag som verkligen hade förberett mig så noga...

Skiiiit!!! Pinsamt så det skriker om det. Vem lyckas med något dylikt, förutom jag?!

Ögat måste väl ändå va människans allra vackraste kroppsdel?

Den del av kroppen som i princip är totalt oförändrad hela livet igenom. Medan håret grånar och skinnet fåras är ögat ändå detsamma. Jag glömmer aldrig min gamla Mormors blåklintsblick när hon låg på dödsbädden. Trots att kroppen var totalförstörd efter ett antal stroker (hon kunde varken äta eller dricka de sista dagarna i livet, snacka om ångest...) var ögat ändå sig likt, eller ögonen rättare sagt. Lika blåklintsblå. Fast de hade förlorat sin gnista, av naturliga skäl.