Jag är ensambarn. Det har påverkat mig ganska mycket i livet.

Arv eller miljö? Vad är det som formar oss till de personligheter vi som vuxna har? Förmodligen en blandning. Dessutom spelar den egna viljan naturligtvis en rätt stor roll. Jag tror att man är ute på farligt vatten om man skyller allt på sin uppväxt. Du har själv makt att bestämma över ditt liv. Du har möjlighet att välja.

Men- likväl är uppväxten enormt betydelsefull för en människas framtida identitet och personlighet. Man pratade om "Tabula Rasa" på 70-talet, då jag var barn. "Det oskrivna arket". Som nyfödd kommer du till världen som ett oskrivet blad. Föräldrar i synnerhet och omgivning i allmänhet skriver sedan ner sin historia på detta vita blad.

Som sagt, min lott i livet var ett endabarns. I tio år var jag dessutom ensamt barn i min släkt (sedan fick jag en kusin) vilket måste ha präglat mig och min personlighet.

Enda barnet- Ensam eller stark? skriver Pitkeatley/Emerson. Boken beskriver ensambarn som lillgamla, ansvarsmedvetna och pålitliga. Men också bortskämda och självcentrerade. "De undviker konflikter, har svårt att ta kritik och kräver uppmärksamhet."

Lillgammal var jag som barn. Umgicks helst med min mormor och mognade nog ganska fort. Ansvarsmedveten och pålitlig? Ja, i allra högsta grad. Har jag lovat nå'nting, går jag genom eld för att hålla detta löfte. Bortskämd och självcentrerad? Ja, tyvärr. Fast det har blivit bättre med åren. Fattar inte hur min man stått ut med mig under alla dessa år. Nu, framför allt sedan man själv blivit förälder har man ju mognat och kommit till insikt om en hel del, men som ung vuxen var jag nog en ganska svår människa att leva med (det sägs för övrigt att ensambarn är starkt överrepresenterade i skilsmässostatistiken). Krävande och med fruktansvärt höga krav på allt och ingenting.

Fast det har varit en rätt tuff väg att gå. Alla resurser under min uppväxt har lagts på mig. Har därför kanske svårt att inse pengars värde, eftersom jag som barn aldrig var utan. Å andra sidan ställdes det krav. Jag placerades i fokus; allt hängde på mig. Det var viktigt att prestera, fanns ingen chans för mig att "smita undan." Det fanns ju bara jag.

Egocentrismen har stundvis legat mig i fatet, mitt minne från mitt liv som ensambarn. Å andra sidan har jag som liten fått så mycket kärlek, så det räcker för hela livet. "Enda barnet, ensam eller stark?"

Förmodligen båda. Och jag älskar ensamheten. Lugnet, stillheten. Trivs alldeles utmärkt i bara mitt eget sällskap och har inga problem att fördriva tiden när det bara är jag. Det är tvärtom något efterlängtat. Kanske är det ett arv från min tid som ensamt barn?

Min dotter håller på att skriva en låt. Hon har börjat och i mina ögon är texten ljuv poesi:

Vi var som gjorda för varandra & du var min bästa vän.

Men den tiden kommer aldrig, aldrig mer igen.

Du sudda’ ut våra minnen som om dom aldrig funnits där.

Och du glömde dina ord: Du skulle alltid finnas här.

Du tog all plats i mitt hjärta men nu är det tomt…

Aldrig någonsin, har kärlek gjort så ont. 

Visst är hon duktig?!

Vad lustigt att man har påverkat så. Elinor är också en skrivarfascist. Hon är verkligen sin mors dotter i många avséenden...