"Att tala vänligt om andra skadar inte vår tunga."

/Franskt ordspråk

Satt just och skrev på skolbloggen. Tänkte skriva om årstider, om hur mycket jag uppskattar hösten, jag har nog alltid varit lite av en höstmänniska; regn stör mig inte särskilt mycket, men istället kom jag in på en lite annan bana. I mina ögon förknippas sommar med lycka. Det finns så många oskriva regler om hur sommaren ska va'. För oss svenskar, nordbor. Jag gillar sol och värme, men sommaren ställer också krav.

Ojojoj, trädgården ska va' ursnygg med tjusiga blommor i varenda rabatt, gräset ständigt nyklippt och så ska ju mannen i familjen naturligtvis renovera halva huset och gärna bygga en ny veranda. Kvinnan ska se till att huset är perfekt städat, för dammråttor i hörnen innebär ju total katastrof, det borde det va' dödsstraff på, eller hur!?

Samtidigt ska vi hinna med att sola, bada, grilla, leka med barnen, motionera, laga den allra godaste maten och naturligtvis umgås med alla vänner som också är lika lyckliga/lyckade. För så ska det ju va'.

Fy f-n, vad trött jag blir på den där skiten, rent ut sagt. Och Guuuud, vad skönt det är att bli äldre och våga sätta ner foten och inför sig själv säga att "Nej, det här ställer jag inte upp på!!!."

Lycka har ingenting alls att göra med vare sig välklippta gräsmattor eller långa resor (jag har förvisso själv varit i Afrika i sommar, och det var enormt spännande, men det har inte med saken att göra.)

Folk tar livet av sig för att de känner att de inte räcker till, inte uppnår "idealet". Jag vet. Men vad i h-vete ska man göra? (Jag ber om ursäkt för språket, men jag blir "en smula" arg...)