Idag har vi varit på släktkalas. Tack så mycket, Gull-Britt & Pappa, det var verkligen trevligt. Träffade min faster som jag inte sett på hundra år, känns det som, men hon var sig lik. Det är så lustigt när man träffar släktingar som man inte sett på ett tag; man ser likheter med sig själv... min faster och jag har exakt samma ögonfärg, det känns lite grann som att titta in i sina egna ögon (själens spegel, som jag kallar det) när man pratar med henne. Vad gäller ens egna barn ser man ju likheter med sig själv hela tiden, men det blir som sagt lite speciellt när man ser bitar av sig själv i en människa som man inte sett på länge. Samma långsmala ansikte, samma tunna kroppsbyggnad... Gener, intressant.

Gittis, min moster, har jag alltid stått nära. Du och jag har säkerligen också många likheter, fast vi ses ju så ofta, så det är svårt att se dem. Vi låter likadant när vi pratar. I alla fall enligt Leif. När han hörde Gittis prata en gång, trodde han att det var jag. Vi lät så lika, tyckte han. Kommer du ihåg det, Leif?! Gör du förresten din läxa ;) och läser min blogg? Det måste du. Annars blir fröken Bea mycket besviken på dig, gamle polarn.

Jätteroligt också att Gull-Britt och Pappa har skaffat mig en "bror". Jag är ensambarn, men har fått mig en styvbror, Jan, en himla trevlig och sympatisk människa. Det känns som om vår släkt är så liten, mina barn har bara två kusiner, på sin pappas sida uppe i Dalarna. Detta är de lite sura på, en del har ju 20 kusiner, menar de. Jo, men jag kan inte göra så mycket åt det. "Bättre en fågel i handen än tio i skogen" sägs det ju förvisso.

Själv har jag heller inte särskilt många kusiner. Två på min mammas sida, som är mycket yngre än jag. När dessa var små var jag tonåring. Älskade att vara hos dessa och hjälpa till att ta hand om dem. Jag har badat dem, bytt blöjor, cyklat, lekt och dragit dem i vagnen. De är ju stora nu... har svårt att förstå vart tiden tar vägen. Bara att få hålla lille Johan i famnen var så mysigt. Nu är han 25 år...

Två kusiner på pappas sida ockå. De är i min ålder, men vi har inte umgåtts så mycket under vår uppväxt. En av dem kom förbi hos oss när jag var ung och bodde hemma. Jag var ensam hemma och plötsligt ringde det på dörren. Utanför stod en ung man i mc-ställ, två meter lång. "Är Lennart hemma"? (Min pappa).

"Neej". Den unge mannen började småprata och jag bjöd in honom på kaffe. Han var så bekant, men jag kunde inte inte placera honom, och det skulle låta så dumt att fråga "Vem är du egentilgen?" så jag lät bli och pratade på. Efter ett tag förstod jag att det var min kusin från Kristinehamn, som jag inte sett på länge, och han var så olikt sig. Vi var så unga och i unga år förändrar man sig ofta ganska mycket. Så jag kände faktiskt inte igen honom. Ja, det var lustigt. Ett råd, dock till unga tjejer: Det kanske inte är så intelligent att som jag, bjuda in två meter långa män i mc-ställ på kaffe om det plötsligt ringer på dörren och du är ensam hemma. I mitt fall var det en kusin. Men man vet ju aldrig...

Det blev ingen film ändå ikväll, jag har "grejat" istället. Det är så mycket man skall göra... Och jag tycker om att greja och pyssla. Jag gillar dessutom att stryka. Det har jag alltid gjort. Udda intresse, va?! Står gärna och stryker på kvällarna, det ger mig en form av ro. Jag har alls inget emot att tvätta heller. Tycker om att hålla på med tyger, kläder, gardiner... Ett tag färgade jag ofta kläder/tyger. Det gav mig uppenbarligen någon form av spänning/njutning/"you name it" att se denna förändring. Oftast, får jag faktiskt säga, lyckades jag och det blev så fint, så. Men ibland blev det riktigt hemskt. När Gabriel var liten minns jag att jag försökte färga kläder åt honom, och färgerna blev ibland total katastrof, bajsbruna T-shirtar... Kulörta färger är svåra. Själv är jag en vän av den svarta färgen på kläder och denna blir ju lätt urtvättad och hemsk. Där är det dock svårt att misslyckas: att återsvärta svarta kläder funkar i princip alltid. Det blir så mycket fräschare.

Vilket svammel... En eloge (stor, guldig, vacker ;) ) till Dig som orkat sitta och läsa igenom detta. Vissa dagar tycker jag själv att jag lyckas finna vettiga saker att skriva om, reflektera över, men idag blev det bara en massa babbel. Nåväl, min lilla stund framför datorn gav mig lite lugn. Tack så hemskt mycket för att Du läste idag.