Ännu en arbetsdag till ända. Sitter kvar i klassrummet och skriver lite, eftersom jag i nuläget inte har någon fungerande datror.

Jag och två kollegor har ägnat eftermiddagen åt att rensa böcker, så jag har nu ont i ryggen. (Vi har studiedag på skolan.) 

"Det är för att du går omkring i klackskor" säger kollegan. Kanske det, kanske. men jag är rätt van. Går ofta i högklackat. Jag blir så liten annars, tycker jag.

Hoppas väninnan Lena är hemma ikväll. Känner för en lång, härlig promenad med henne. (Promenerar gör jag dock inte i klackskor;) )

Ha en trevlig måndagkväll. Själv får jag klara mig utan min skrivande terapistund ikväll.

Hur ska detta gå?!

Ovanstående bild föreställer min son Gabbe, efter en fruktansvärt lång dag, med strul, strul, strul. Om detta ska jag snart berätta.

Till att börja med vill jag säga att varken jag eller vår stationära dator mådde bra igår, så den nya världen jag nämnde fick lov att vänta lite. Har jag tur får jag en chans till att utforska den...

Den stationära dator vi har är nu helt väck! Den börjar väl bli gammal, förmodar jag, fast jag tycker ju inte det. Det går så snabbt det där, och för min del skulle jag precis lika gärna kunna ha en stenåldersdator så länge det går att använda den till att skriva och maila. Jag har inga krav alls på tekniska nymodigheter. Men de ska naturligtvis fungera. Å andra sida måste jag väl erkänna att även jag blir ittiterad när det gååår sååå lååångsamt! Nu bloggar jag på Mannens bärbara. Jag passar på när han har lagt sig... Det verkar som om han är rädd att jag ska förstöra den. Vet inte hur detta skulle gå till. Jag skriver bara. :)

Jag är likadan vad gäller bilar. Kan köra omkring i en trakor eller vad sjutton som helst, bara åbäket gör sin plikt och tar mig dit jag vill. Gillar dock inte heller när de börjar sätta sig på tvären. Usch, börjar bli dags för oss att byta bil också. Utgifter, utgifter, utgifter.

Idag...det skulle jag ju berätta om. Snacka om strul!

Framåt eftermiddagen kände jag för lite motion och frisk luft så jag drog med Grabben på en skön cykeltur. Han tycker också om att cykla, vi pratar och har det så trevligt, sååå. Idag beslutade vi oss för att ta en tur till Bergvik, ett köpcenter utanför stan. Jag har nämligen en tjej som snart fyller år, så vi tänkte titta lite på presenter. En mil, skulle jag gissa att cykelvägen är från oss, som bor på andra sidan stan. Och naturligtvis, då, en mil tillbaka.

 Med gott mod trampade vi på. Halvvägs börkade det att regna, vilket betydde att vi cyklade som galningar. (Jag satte en kasse på huvudet för att inte bli blöt: "Skäms du inte när du cyklar så där?", undrade sonen. Men det regnade ju, så vad gör man?)

Nå väl, vi cyklade på, och ytterligare en bit fram började Gabriels cykel naturligtvis krångla. I spöregn och vi hade nog tre km kvar. Det slutade med att han fick ställa ifrån sig cykeln, och så promenerade vi till Bergvik.

Bussarna tillbaka gick dessutom som krattor, med tanke på att det är söndag. Eftersom det fortfarande spöregnade tog vi bussen hem (där kommer fotografiet ovan in i bilden). Sedan åkte vi och plockade upp cyklarna med bilen- Jaa--- vilken dag! Den här turen tog fem hela timmar!

"Vår väg är inte bara mjukt gräs,

den är en bergsstig

med massor av vassa stenar.

Men den går uppåt,

framåt, mot solen"

/Ruth Westheimer

Har haft häcken full med hemarbete under kvällen. Tvättat, den vanliga cykelturen med Grabben, vikt tvätt, borde ha städat. Som heltidsarbetande mamma har man ju lite att pyssla med under helgen, men den här helgen försökte jag jag röja undan en hel del redan i tidigt skede, istället för att slappa bort fredagskvällen... 

Imorgon har jag nämligen den stora äran att få insyn i en värld jag tidigare inte varit så bekant med. En vän till mig har bjudit mig med att delta i någonting helt nytt, men ändå inte så långt ifrån min person. Något som intresserar mig. Jättespännande! Fast det känns ju, naturligtvis, lite pirrigt och nervöst för mig, med tanke på att det är nytt... Jag har sagt det förut och säger det igen; Jag är en fruktansvärt priviligierad människa. Vet inte riktigt om jag förtjänar de underbara vänner jag har omkring mig. 

Test. Har genom era kommentarer förstått att ni inte kan se bilder jag lägger ut från mitt personliga bildarkiv. I alla fall den senaste. Däremot verkar det som andra bilder syns... Det lustiga är att de sitter där, hur tydligt som helst på min dator. Därför frågar jag nu: Gittis, Miracle, Viveca &co eller vem som helst som läser: Kan du se bilden ovan eller är det tomt nu med? Börjar nästan tro att jag ser i syne!

"Jag tänker inte på allt elände

 utan på allt det sköna som

 ännu finns kvar."

/Anne Frank (1929-1945)

Sitter och leker med bilder igen. Det här fotografiet har min dotter tagit, och jag måste säga att hon verkligen har lyckats. Hon har fått till det med färgerna; guldiga, varma toner i skymningen, allt. I verkligeheten är det bara jag, Gamla Marsan, som står och luktar på ett träd nere i Afrika. Förvisso rätt exotiskt, bara det, men i verkliga livet går jag inte omkring och ser guldig ut, med en gultonad omgivning. Tyvärr... Det vore ju ganska trevligt, men jag får lov att säga att här har bara dottern fått till det med kameran.

Ganska duktigt, eller hur? Det får man väl säga som Mamma? :)

På tal om mina sömnstörningar; brukar klara mig rätt bra på bara några timmars sömn, vet inte om man vänjer sig, eller om vi helt enkelt är skapta på olika vis, men idag måste jag säga att sömnbristen definitivt tog ut sin rätt.

 Hade konferens med mitt arbetslag på eftermiddagen, och jag blev så där fruktansvärt rysligt råtrött så jag var tvungen att resa mig upp från datorn (jag har rollen som sekreterare) med jämna mellanrum för att jag höll på att somna där jag satt. Mina kollegor blev oroliga för min tre mil långa hemfärd: De var rädda att jag skulle krocka. Men jag klarade mig hem... Nytt möte, föräldramöte för dottern, men då piggnade jag till.

Hem igen, avklara alla "måsten". Ja, jag kan inte påstå att jag lider av sysselsättningsproblem. Imorgon har jag lovat dottern en tjejkväll på stan efter jobbet/skolan med lite shopping och på torsdag kväll har jag själv föräldramöte.

Och så har jag det där ett sådant där tråkigt kvinnligt cellprov imorgon, usch vad jobbigt... Det finns väl inte så mycket som är tristare än att lägga sig i den där "kvinnliga" stolen, så att säga. Gruvar mig en smula. 

Skulle göra det förra veckan, men när jag väl kom dit var det fel tid i månaden så jag fick åka hem ej undersökt-  det borde jag kanske ha fattat innan, men jag ville bara få det avklarat. Ja, det är ju rätt snabbt gjort i alla fall, och det är tur att dessa cellprov görs, även om de inte är så roliga.

Nu ska jag sova.

God natt, mysiga, goa Bloggkamrater!