...Skulle vilja spinna vidare på mitt förra inlägg, med de kommentarer jag fått i bakhuvudet; om hur vissa männinskor (mer eller mindre medvetet) tävlar om den längsta resan, finaste bilen, det tjusigaste trädgården osv...

Har själv ett roligt litet exempel. Vi bor i ett radhusområde i Karlstad. Med alldeles vanliga, trevliga, skötsamma männinskor runtomkring.

Vi människor är sociala varelser, flockdjur, så jag reserverar mig lite från att kalla det "tävling" eftersom jag inte med säkerhet kan säga att så är fallet.

I vilket fall som helst; För några år sedan hade många av oss småbarn, vilket var en av orsakerna till att de allra flesta skaffade kombibilar. En hel radda med fina, nya, välvårdade, glänsande kombibilar stod på rad på vår parkering. (Vi har en gemensam parkering, trots att vi bor i radhus. Tanken är stt det ska va bilfritt på gatorna kring husen.)

 Min familj kom dock på att vi behövde ha två bilar. Naturligtvis hade vi gärna köpt två nya Mercedez, men lärare som vi är, fick vi nöja oss med en rätt fin och skaplig bil och en gammal. Min man är gentleman, lämnade den skapliga bilen till mig och mina Grumsresor och tog själv "skrutten."

Det var så roligt att se: I raden, på vår middle class-radhusparkering, av dessa välputsade, nya kombibilar stod en katt bland hermelinerna. Där stod Håkans skruttiga rishög, gammal och inte särsklit vacker, men väl fungerande under flera år, och här kommer en av Håkans spjutspetsegenskaper in i bilden (en av alla de orsaker till att jag valde just Honom till att bli min livskamrat).

Stolt och rakryggad spatserade Håkan fram till sin risiga bilskrutt, trygg i sig själv och inte för fem ynka ören intresserad av att "bräcka" någon annan i någon ytlig form av tävling.

Han står över sådant. Inte för att han någonsin har sagt det själv, men det märks hur tydligt som helst ändå. Han prioriterar viktigare värden i livet. Och han behöver inga yttre attribut för att hävda sig. Han är trygg och säker i sig själv i alla fall. I sina kunskaper, sin personlighet.

 ...Vilket inger en respekt hos andra människor. En trygghet och respekt som med all sannolikhet inte kan köpas för några dyra statusprylar i världen.

"Att tala vänligt om andra skadar inte vår tunga."

/Franskt ordspråk

Satt just och skrev på skolbloggen. Tänkte skriva om årstider, om hur mycket jag uppskattar hösten, jag har nog alltid varit lite av en höstmänniska; regn stör mig inte särskilt mycket, men istället kom jag in på en lite annan bana. I mina ögon förknippas sommar med lycka. Det finns så många oskriva regler om hur sommaren ska va'. För oss svenskar, nordbor. Jag gillar sol och värme, men sommaren ställer också krav.

Ojojoj, trädgården ska va' ursnygg med tjusiga blommor i varenda rabatt, gräset ständigt nyklippt och så ska ju mannen i familjen naturligtvis renovera halva huset och gärna bygga en ny veranda. Kvinnan ska se till att huset är perfekt städat, för dammråttor i hörnen innebär ju total katastrof, det borde det va' dödsstraff på, eller hur!?

Samtidigt ska vi hinna med att sola, bada, grilla, leka med barnen, motionera, laga den allra godaste maten och naturligtvis umgås med alla vänner som också är lika lyckliga/lyckade. För så ska det ju va'.

Fy f-n, vad trött jag blir på den där skiten, rent ut sagt. Och Guuuud, vad skönt det är att bli äldre och våga sätta ner foten och inför sig själv säga att "Nej, det här ställer jag inte upp på!!!."

Lycka har ingenting alls att göra med vare sig välklippta gräsmattor eller långa resor (jag har förvisso själv varit i Afrika i sommar, och det var enormt spännande, men det har inte med saken att göra.)

Folk tar livet av sig för att de känner att de inte räcker till, inte uppnår "idealet". Jag vet. Men vad i h-vete ska man göra? (Jag ber om ursäkt för språket, men jag blir "en smula" arg...)

 "Kvinnor är konstant misstänksamma mot män och man förstår dem."

  /Henrik Hill

Har sovit skapligt bra i natt, vilket man ju får vara tacksam för. Tog bilen idag (vilken fruktansvärd lyx!!!) pga av att jag efter jobbet skulle köpa en present till en viss person och dessutom hinna i god tid till föräldramötet för min son. Fixade allt, galant.  :-)  Jag var t o m så ambitiös (mycket duktigt, Bea, det lever vi länge på ;) ), att jag tog på mig rollen som klassmamma under terminen, tillsammans med min stackars bästa väninna, som inte ens hade möjlighet att komma till föräldramötet. Hon vet i skrivande stund inte ens om att hon är klassmamma i åk 3 på sin dotters skola  ;(  Jag föreslog Lena, och de andra föräldrarna var så nöjda, så. En tredje mamma (som av en slump- eller inte?! -också lärare till yrket) ställde tillika upp, så vi ska nog komma på någon riktigt smarrig Halloweenfest för våra små yrväder. Dessutom samlar vi pengar till julavslutningen. Inte sååå betungande. Tyvärr är jag ingen Natural Born fotbollsmamma, eftersom jag själv saknar intresse för bollsporter, däremot tycker jag hemskt mycket om att hjälpa till på alla andra sätt jag kan, vad gäller mina barn. Så en klassfest till Halloween skall vi nog lyckas få till...Jag är verkligen nöjd med båda mina barns skolor. Gabbe, med urbra personal och empatiska lärare omkring sig och Elinor i musikklass. Bara det att få ägna en timme om dagen åt musik måtte väl va guld värt!

"När man åldras blir man både lite tokigare och lite klokare"

/Franskt ordspråk

Sömnproblem har jag. Men på Karlstadbussarna sussar jag sött...