Tror vi har cyklat två mil idag, grabben, jag och hans kompis. Underbart härligt, men lite trötta var vi på slutet. Och hungriga, så nu blir det löksoppa till kvällsmat. Det är bara grabben och jag hemma och vi älskar båda löksoppa. Då får man passa på...

Nu, kära bloggvänner, har jag som utlovat kört igång med min träning. Jag är lite udda när jag tränar; har värsta hemgymmet i vardagsrummet som jag drar fram på kvällarna. Detta består av tyngder, dyna och musik. Började med det här när mina barn var små, det var så svårt att ta sig iväg, då, så mig passar det alldeles utmärkt. Bara att byta om när det är klart, och slänga sig in i duschen. På plats. Mig passar detta. Andra vill helst träna i grupp. Det har jag förvisso också gjort under många år, på Friskis. Det är kul, det med.

 Har i alla fall speciella program som jag kör. Är nu mest intresserad av att träna mage, sida och rygg, för att få lite finare timglasform på kroppen. Det sägs ju att man inte kan punktförbränna, men jag vet av erfarenhet se'n jag tränade bort mammakilona efter ungarna, att om man tränar musklerna kring midja och rygg, får man muskler som "håller in" där det just nu är segt och slappt. Jag är inte intresserad av att gå ner i vikt eftersom jag inte är så stor, men jag vill forma kroppen och få lite muskler. Har nu därför mätt rumpa-midja-byst med måttband. Får se vad som händer... Dessutom, en jättevinst, som nog är den allra mest väsentliga: Visst blir man både piggare och gladare när man håller igång?!

Våra kroppar är ju, trots allt, det allra mest värdefulla vi någonsin kommer att äga. Vi får vara glada så länge de fungerar. Tänker man efter är det ju faktiskt ett mirakel att allt funkar! Att vi kan gå, springa, tänka, prata. Får vi ett sår så läker det efter en tid... Fascinerande egentligen.

Ja, det gäller alltså att ta vara på, och vara rädd om dessa underverk!

 

Ingrid

26 oktober 2009 19:18

Hej vännen...
Jag har visst utlovat en berättelse till Dig, och här kommer den!
Det började när vi flyttade in i huset för snart 7 år sedan, första gången jag gick upp på övervåningen fick jag en känsla av att någon tog mig handen, och det blev alldeles varmt,, jag o min man tänkte sedan ut att det kanse var tanten som bott i huset innan hon dog som hälsade mig välkommen, men vi tänkte inte så mycket mer på det.
men sen när min son föddes började det hända saker på riktigt.. Vi hörde någon gå och "stöka" upp e på övervåningen ofta, och vem det än var så ville den ha ljust, för det spelade ingen roll hur många gånger vi hade ner persiennerna så var dem likförbannat uppdragna nästa gång vi kom in i rummet.
Vi frågade alltid varandra om den andra varit in och dragit upp dem till en början, men så häll det på intensivt de första åren.
En annan gång hade jag Isac i vagnen , och han låg o skulle sova och hade sparkat av sig filten, jag skulle bara vända mig om för att lägga undan någonting och sedan när jag vänder mig om igen, ligger filten där , perfekt omstoppad om den lille killen i vagnen...
Mycket sådana där så saker har hänt, det har bäddats sängar, som ungarna omöjligt skulle kunna ha gjort själva eftersom dem var så små..
Men hur det än är, så vill den som finns här ha lite ordning o reda omkring sig iallafall..
Jag har pratat med släktingar till damen som bodde här och dem förklara henne som pedant, noggran och ville ha det ljust inne... *ryser* och sedan la dem till att hon inte gillade katter... Gulp! Och vi som skaffat två småttingar.. men men,,, det återstår att se om något mer händer, det har varit lugt säkert ett år nu utan någon diret händelse, så det är rätt "skönt" ändå..
Det var min "lilla" spökhistoria det!
kramar till Dig!

http://iddeh.bloggplatsen.se

 

Nettis

26 oktober 2009 21:07

Tack snälla :) . Japp, sepia är just den gamla lite gulnade stilen :) .
Jösses vad ambitiös du är!!! Jag tar promenader och känner mig mäkta stolt över det när jag kommer hem... hihi! Men med allt du gör, så borde du få en guldstjärna :) !!!
Kram!

http://bunkerboende-nettisochmoses.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag kommer nog aldrig kunna bära en vigselring igen. En tung guldringar på mitt vänstra ringfinger.  För erfaren, för frihetsälskande, för självständig. Jag har erfarenhet av både katter o hundar i mitt liv. Det finns en jättestor skillnad i ...

  Tänk att jag såg det på en sekund. Jag såg när du kom- som jag väntat. Fast jag visste inte innan att det var du. Att det var dig jag väntat på. Men du klev in- och jag bara visste, jag såg det i dina ögon, nästan som om det stod skrivet. ...

  Ikväll blir det lite firande av min vackra fantastiska dotter. !8 år av kärlek.    Jag är så glad och stolt att få vara hennes mamma, men jag kan inte förstå vart tiden tagit vägen. Hon fyller inte exakt idag även om vi firar lite nu- utan...

    Tiden har gått. Det var tungt det där.. som jag fastnat för dig. Men jag väcker inga lik, det skulle bara vara destruktivt. Ser fram emot nya roligheter, med nya förmågor- nya inressanta människor =)   ...

      Hej igen! :) Länge sedan jag var här, på bloggplatsen.   Lite Eurythmics kanske? "När morgondagen kommer och du kommer att behöva någon att lita på."     ...