Är inne och skriver för tredje gången idag. Vad skulle jag göra utan lilla Bloggen, månn tro? ;)

Idag har jag bara tagit det rysligt lugnt och njutit av jullovets första dag. Kokat knäck och tagit en svinkall promenad med ungarna. Åter igen: Vad skönt det är att bara vara, ta det lugnt och gå ner i varv...

Nisse (min kärlekskatt som Alessandra kallar honom) har njutit av att ha oss alla hemma. Han är verkligen min katt, följer mig som en hund. Han skulle nog ha varit hund egentligen...

Smulan, hans syster, har Elinor som favorit. Hon ligger hos Elinor om nätterna och tyr sig gärna till henne. Nisse har legat i kökssoffan och studerat mig hela tiden som jag kokat knäck. När jag går ner från över- till nedervåning följer han efter mig i trappan (han tror väl att han ska få mat, det lilla matvraket!), när jag duschar följer han med in i badrummet och ligger i badrumshyllan och glyser.

 Ja, han är verkligen härlig, honom skulle jag sakna oerhört mycket om någonting tråkigt skulle inträffa med honom.

Usch, vad jag sörjde min förra när hon dog, vackra Missan. Hon var bara två år och blev överkörd alldeles i närheten. Damen som råkat köra på henne var väldigt ansvarstagande, tog med henne hem över natten (vår döda lilla katt) och åkte sedan till djursjukhuset med henne.

Glömmer aldrig när vi klev in på djursjukhuset för att hämta hem hennes döda kropp. Min man var på väg på skolbal och därför klädd i mörk kostym, bara det var väl lite uppséendeväckande på djursjukhuset. Efter kom jag, gråtande; minns att folk tittade till på oss. 

En sköterska gav oss lilla Missan, död och instoppad i en papperspåse. Uppsynen gjorde mig ännu mer förtvivlad, varpå sköterskan erbjöd sig att lägga min lilla katt i en kartong istället. Omtänksamt, men det hjälpte föga min sorg...

Nå väl, tiden läker alla sår.

Sov Gott.

De blev för hårda, mina knäckar, eller vad säger man; min knäck? Jag var uppenbarligen inte tillräckligt snabb efter kulprovet; när de är perfekta måste de upp med en gång, och... ja ja... jag var för långsam så de blev inte som jag hade tänkt mig. Rätt goda i alla fall.

Usch och fy, vad trött jag är på den här kylan. Mig stör inte mörkret särskilt mycket. En del är ju jättekänsliga och blir ju nedstämda av mörker, det blir inte jag. Däremot tycker jag inte om när det är iskallt ute. Januari och februari brukar vara hemskt kalla månader :( Det gillar jag inte... Det är så gudomligt skönt då, när vårsolen tittar fram i mars.

Har stått i en och en halv timma och rört i en knäckgryta. Varför står det i alla kokböcker att de ska kokas i 12 min, när det som minst krävs en dryg timma? Röra hela tiden och när man väl gjort kulprovet och knäcken är perfekt, måste man snabba på som en galning, i med mandeln så att de inte mister den där härliga knäckkonsistensen. Ja, att koka knäck är då sannerligen en hel vetenskap...

Nu är jag i alla fall färdig. Ska smaka av dem när de svalnat, får se hur de blev. Återkommer...

Idag har jag gjort årets sista arbetsdag!!! Vad skööönt att få vila, varva ner, få tid för sig själv. För mig (och tyvärr är jag säkerligen inte långtifrån ensam) är livet alldeles för ofta en kamp mot klockan, hela tiden en massa prioriteringar. Ta det viktigaste först, man kan inte hinna med allt, dygnet har bara 24 timmar... Ett försök att välja det som betyder något för mig. För skulle jag ge mig på allt samtidigt, blev det naturligtvis pannkaka av hela situauionen. (och hmm... pannkaka kan det kanske bli i alla fall, men i ännu högre utsträckning...;) 

Egentligen är tiden det enda vi har... Det är vad vi fått. Sedan är det upp till Dig och mig att göra det allra bästa vi någonsin kan av situationen. Trots detta upplever vi oss allt som oftast som jäktade. Jäktade till graven?

Jag har nyligen slutfört en datauppgift å jobbets vägnar. En av mina kollegor förklarade tålmodigt (alldeles äkta datanöt som jag är), del efter del för mig. Jag har i egen hög person gjort allt, så ingen kan påstå att någon annan ut utfört uppgiften, men jag har fått undervisning av någon som är mycket mera kunnig inom området än jag själv. Min käre kollega har offrat en rätt stor del av sin dyrbara tid på mig.

Detta torde väl vara det allra finaste man kan ge en annan människa? En liten stund av den värdefulla tid vi går här på jorden.

Under en hel evighet har vi inte funnits till. Den korta tid som mänskligheten funnits på vår planet... är det en minut om hela världens historia skulle rymmas inom loppet av en timme? (Jag är själv inte helt säker på proportionerna...) 

Betänk då hur enormt kort just Din tid är av denna korta minut. Generation på generation har vandrat här; vuxit, blommat och vissnat under denna korta minut. Du och jag är i detta hänséende här bara någon kort sekund. Sedan återstår ingenting. Finns inte mer, borta. Inte för att på något vis ha för avsikt att förringa varje enskild individs enorma värde, men ser vi på vår historia ur detta perspektiv, kan vi kanske börja fundera över vad som verkligen är viktigt.

På detta tema; läste en juldikt för min klass idag. Och då menar jag inte vilken juldikt som helst, utan Juldikten. Juldikten med stort J.

TOMTEN.

Ursprungligen publicerad i Ny Illustrerad Tidning 1881.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?

Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

/Utvalda delar ur Viktor Rydbergs Tomten

Sov Gott i Natt, mina kära Vänner;)

Har lyckats somna i skaplig tid två nätter i rad. I gengäld har jag vaknat vid fyra... Det är som om jag är gjord för att inte sova mer än några timmar per natt.

Imorse vaknade jag av någonting otroligt mysigt. I gryningens stillhet lät en av katternas spinnande som en motorcykel. Vaknade som sagt, till av ljudet. En stor, härlig katt stod och "knödde" mot mitt huvud. En kramsjuk Nisse...

 Katt som han är ska all form av mysande ske på hans villkor. När han vill mysa, kommer han och väcker matte, om det så är mitt i natten.

 Vill däremot matte mysa, men inte han, slår han till mig med tassen och går sin väg.

Hur som helst, riktigt gott vaknade jag i morse, till Nisses hemtrevliga spinnande. Mysigt...

Nog är det konstigt att vi når varann

Du och jag-

Så olika två varelser kan bli

När jag fostrar barn

jagar du möss

och hur du tänker vet du bara själv

Men det känns som du förstår mig

när din kattblick möter min

-och det tycks som du uppskattar min närhet

Av skilda slag

men vi möts ändå-

Så olika två varelser kan bli

Efterlängtat är det lugn som julen brukar föra med sig. Men mycket är det innan... Det sista på jobbet, en hel del nu, barnens alla aktiviteter har avslutningar och uppvisningar, jultidningar har sålts och ska ut till släkt och vänner (Elinor är dock mycket redig med det där alldeles på egen hand) och det har bakats och pysslats här hemma.

Det ska bli så skönt att gå ner ordentligt i varv, ta sig tid att bara vara, ligga under en filt i soffan och se på film och käka godis i myskläder. Ska verkligen ta vara på det här lovet, de långa, underbara, härliga dagarna. Samla rejält med kraft för nya utmaningar.

Idag var jag och lyssnade på Elinors gitarruppvisning. Hon är så duktig. Tillsammans med en annan tjej spelade hon (nu minns jag inte vad den heter; en Carolajullåt...) inför en rätt stor publik i en kyrka.

Hade några inlämningsarbeten kvar att läsa igenom, ville bara få dem få dem färdiga, men så hade jag inte alla med mig hem. Förargligt.... Nu är jag alltså inte helt klar ändå.

En av mina vänner vill presentera Facebook för mig. (Jag är inte heller med, Ingrid, men vi är väl typ de enda två i världen!!! Eller har du gått med nu?)

Har fått några förfrågningar via mail, hela världen är ju med, men jag har ignorerat. Har tyckt att det låtit så fånigt det där med vänner. Få förfrågningar och fråga själv: "Vill du vara min vän?" Det låter ju som när man var liten: "Får jag chans på dig?"

Men kamrat Staffan håller på att övertala mig." Det där är något för dig, Bea, då kan du skriva av dig..." Ja, det kanske inte är så dumt i alla fall. Alltid trevligt att skriva av sig. Och ett sätt att hålla kontakten med långväga vänner. Kanske ska man gå med i facebook, trots allt? Som den sista människan på jorden ;)

Sov gott i natt, bloggvänner.

Bara två till. På temat sommar. Fägring. Naturen i blom.

Minnen, vackra minnen.

Men vi kommer dit igen...

Men vet du vad?

Det sägs, att när det är som svartast är gryningen som närmast.

Satt och tittade tillbaka på bilder från sommaren som gick.

Och nu, alldeles snart vänder det. Vi går mot ljusare tider :)

Snart är vi där igen, på sandstranden...

Här är jag och lilla Lucia ;) 

Meningen med livet : En sandstrand?

... Och Gabbe i sommarkostym: Det är fotboll, det...