Tog ett nytt cellprov idag. Fick en tid på en annan vårdcental och avvaktar svaret som kommer om sex veckor.

Känner mig trots allt ganska stark i det här. Är helt övertygad om att min tid inte är inne än. Jag är inte färdig. Så är det bara. Min tid kommer att komma, tror jag, när jag med ro kan konstatera att: "Nu är det fullbordat. Nu säger jag adjö till livet och går vidare. Jag har gett allt jag kan ge och nu är jag nöjd."

Där är jag absolut inte nu. När jag väl ligger på dödsbädden tänker jag göra det som äldre dam med barn, barnbarn och gärna barnbarnsbarn omkring mig. Jag tänker berätta min historia om allt som varit; om livets tistlar och gudomliga rosor.

Om det som varit allra viktigast för mig: värmen och kärleken. Och jag tänker be dem: "Pay it forward". (För det vidare.)

För all den värme, vänskap och kärlek jag någonsin fått, vidare i historien. Framåt. Det är meningen med livet (tror jag).

Men där är jag inte nu. Har bara kommit halvvägs...

Oavsett vad mitt cellprov kommer att visa, slänger jag inte in handduken än. För jag är inte färdig.

Nu, äntligen, får man lov att publicera en bild på dottern. Elinor.

 När hon var liten var hon en exakt kopia av sin far, men allt eftersom åren gått har hon mer och mer börjat likna mig. Eller?! Vad tycker Du?

Tänk bort hårfärgen; här är Elinor blonderad och jag mörktonad. (Vi håller på och färgar båda två ;) Just nu har Elli dock tagit tillbaka sin naturliga hårfärg, hon är mörk egentligen... Studentmössan är lånad från Morsan, hon är inte riktigt där än. Men det dröjer väl inte. Tiden går fort...

Förvisso tar inte Dotra detta konstaterande som någon komplimang :)

Men jag gör det!

Och det är så roligt att se: Hon är så lik mig i kroppsformen, även om hon relativt sett är längre än jag.

Roligt!!!

Gjorde ett vanligt gynekologiskt cellprov för en tid sedan. Under hösten. Inget konstigt med det, tyckte jag. Förutom att det naturligtvis inte är kul att fläka upp sig hos gynekologen.

Dröm om min förvåning när jag fick provsvaret: "Du har cellförändringar av det lätta slaget". Typ. Förstadiet till cancer alltså, på livmodertappen. Jättekul besked, via post ;(

Ringde redan samma kväll upp sjukvårdsupplysningen. Cellförändringar, association till cancer, association till Döden. Blev dock något lugnad. Cellförändringar behöver inte betyda cancer. Det kan tydligen "rätta till sig av sig självt."

Och käre värld, jag är långt ifrån färdig än!!! Jag befinner mig i mitten av Livet, inte tusan tänker jag lämna in nu!!! Jag har mycket kvar att uträtta ännu!!! Detta kan väl knappast vara möjligt!!!???

Imorgon kommer jag att göra ett nytt cellprov. Om sanningen skall fram tror jag förvisso att jag har cellförändringar, med tanke på att jag har blödningar. Känner mig dock inte så orolig för tillfället. "Ta bort en del av livmodertappen", helt okej för mig... Har inga planer på fler barn i alla fall. Men jag vill inte dö än. Måhända är livet skit ibland, men jag har så mycket kvar att göra!!!

Jag får väl tacka och buga för att dessa cellprov finns. För att jag lever 2010. Har jag cellförändringar, kommer åtgärder att ske i ett tidigt stadium. Hade inte detta cellprov gjorts, hade kanske inte mitt liv blivit särsklit mycket längre än så här...

Usch och fy... men jag tänker kämpa vidare!

Sov sött, Vänner ;)