Snart tolv en fredagkväll... The family's asleep, Bea vaken...

Började för ett par dagar sedan att resonera om det här kring nazism (Se tidigare inlägg) med anledning av att jag skrev om min Auschwitzresa, som jag gjorde för ett antal år sedan. "Om detta må ni berätta" var, som sagt, namnet på ett kompendium jag fick i näven, på vägen hem. Och om detta kommer jag att berätta.

För jag anser, som tidigare sagt, att det är min f-bannade plikt som medmänniska. (Och när jag skriver f-bannade menar jag det inte i negativ bemärkelse, utan jag skriver det för att påvisa den kraft jag önskar lägga i mitt budskap.)

I augusti-99 reste jag till Polen, för att få en liten glimt av helvetet. Det ironiska var, att för mig som småbarnsmor rörde plågsamheten främst frånvaron av min då tvååriga dotter.

Att vara ifrån henne i tio dagar gjorde mig fysiskt, faktiskt, ont. Jag visste mycket väl att hon klarade sig hur bra som helst hemma i Karlstad, med sin far och dessutom sina morföräldrar som stöttade.

Ändå gjorde det så ont att lämna henne, och sista natten på resan; jag befann mig då i Berlin, minns jag att jag nästan blev galen av saknad efter denna underbara, oskyldiga lilla människa.

En engelsktalande guide visade oss diverse prylar från koncentrationslägret. Glasögon, avklippt svart kvinnohår; jag vet inte allt. Hemskt. Mitt hjärta skrek dock i högan sky när guiden visade oss en liten resväska.

Namnet "Petr" och ett antal siffror stod på den. Guiden berättade sakligt för oss om hur instruktionerna gått till: Judarna hade blivit ombedda att packa sina väskor för att "resa bort".

Och denne "Petr"; hans personnummer påvisade att han var två år gammal. TVÅ FUCKING JÄVLA ÅR GAMMAL OCH SÄND IN I DÖDEN FÖR ATT HAN VAR AV JUDISKT PÅBRÅ!!! IN I GASKAMMAREN skild från mamman (och pappan, men då jag aldrig har varit pappa kan jag inte riktigt uttala mig om hur det måste ha känts för honom...)

MEN JAG VET EXAKT HUR PETRS MAMMA KÄNDE när hon packade hans lilla kappsäck... Dock kan jag inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig hur hon mådde när han gasades ihjäl av nazisterna. TVÅ ÅR... Mina tårar trillar, ännu idag, när jag sitter här och skriver. Och det får inte va' förgäves...

Jag kommer att fortsätta min berättelse...

Med mitt budskap: Ifrågasätt! Sätt ner foten om någon blir illa behandlad! Skrik!!! Högt så klockorna stannar...

Jag säger det åter: Det är vår plikt som medmänniskor.

Sov sött, älskade vänner ;)