Jag började igår att skriva om Ljuva april, men tappade tråden, då jag kom in på min Mormor istället. Det är nämligen hennes ord som klingar i mitt huvud: "Nu kommer solen, värmen ljuset..." Med all sin prakt. 

Hon var en betydelsefull människa för mig som ung och påverkbar, så när hon levde upp antar jag att jag tog efter: "Det är väl så det skall vara..."

Ljuva april, som sagt.

Nu vaknar naturen åter med spirande förhoppningar. April och maj är den allra finaste tiden, tycker jag. Är förvisso också höstmänniska; jag gillar att mysa till det med stearinljus och goda böcker i höstrusket och har inget alls emot regn och blåst. Långa promenader i denna typ av väder stör mig inte alls.

 Men vintern- om denna tycker jag inte. Är tyvärr ingen vintersportsmänniska och när kylan biter i känner jag mig enbart inlåst.

Men nu vaknar min tid. April är min månad. En fredagseftermiddag, för en herrans massa år sedan såg jag dagens första ljus en sen aprildag. Enligt uppgift kort, knubbig och svarthårig, flera dagar försenad (Bea i ett nötskal! ;) valde jag att möta världen kvart i fyra en fredag när vitsipporna stod i högblom. (Himla bra tid, tyckte jag förmodligen; då är ju hela arbetsveckan avverkad- jag kommer lagom till helgen...)

Min mamma har berättat att hon fick en bukett vitsippor av min pappa som tack för att hon lyckats få mig till jorden.

Alltid kommer jag att se vitsipporna som mina blommor. Små, oansenliga, men  vackra och med hopp om det som väntar oss. Naturen har vaknat.

Nu kommer värmen, nu är det vår!

Sov sött, Bloggvärlden...;)