Klockan elva på kvällen står jag vid köksbordet med blomjord över såväl högt som lågt och sår plantor.

 Nu sår jag dem i krukor, de får stå inne ett tag i fönstren i söderläge, sedan sätter jag ut dem. Avvaktar lite med att så mina frön utomhus. För kallt än...

Det är någonting tillfredsställande med att så frön, tycker jag. Jag tycker om att se dem växa. Vattna dem och pyssla om dem. Förra året sådde jag, min grabb och en kompis till sonen ett trettiotal frön i varsin mugg, som jag sedan satte ut i trädgården. Sonens kompis fick med sig två stycken hem. Vet inte varför, men kompisens plantor växte sig mycket kraftigare än mina/våra. Samma frön, samma jord... Deras hem var uppenbarligen mera gynnsamt att växa i än vårt, vilket gjorde mig en aning avundsjuk... =)

"Hur sjutton har ni fått mina frön att växa sig till så stora fina plantor?!" frågade jag min väninna/sonens kompis mamma. "Mina ser i det närmaste anorektiska ut i jämförelse med dina" menade jag, som sagt, smått avundsjukt.

"Ingen aning" svarade väninnan med en axelryckning. "Jag glömmer bort dem, är urdålig på att vattna dem."

Jaa, livet är då inte rättvist. Själv hade jag pysslat om mina som en liten galning, förmodligen hade jag väl gett dem för mycket vatten istället.

Nu laddar jag för en ny vår.

Med luktärter, astrar, ringblommor och solrosor, variant stooor. Jag älskar de där stora, kraftiga blommorna. Får väl vara lite mer sparsam med att vattna dem i år...