På hednisk tid brände man bål för att hedra de döda på valborgsmässoafton. Man trodde att denna kväll var den på året, då de levande och döda kunde komma varandra som allra närmast.

Min familj har redan firat klart pga regnvädret, redan grillat och varit uppe och kikat på elden, men nu blir det filmtajm för mig och min Elinor. Vi ska se klart "I taket lyser stjärnorna."

Själv är jag ju, helt naturligt, som historielärare intresserad av historia, så det här fascinerar mig. "Denna natt är vi närmare de döda än någonsin"

Det är ju upp till var och en att tro som man vill och på det man själv vill; detta har jag ju för övrigt stöd av i svenk lag med Voltaire och gänget som en av förkämparna:

"Jag håller inte med om Din åsikt, men är beredd att gå in i döden för Din rätt att yttra den."

Själv tror jag inte att det vi ser är det enda som finns. Vi ser bara toppen av ett isberg. Jag tror att det finns så mycket mer. Jag tror inte heller att vi av en ren slump hamnat där vi är och jag tror, som jag tidigare sagt, på kärlekens och det godas enorma kraft.

Jag tror inte heller att Döden är slutänden. Eller för mig är tror t o m ett för svagt begrepp. Jag menar istället att jag är övertygad om att vi inte försvinner den dag vi lämnar den här världen. Vi övergår bara till en annan dimension. Därför är jag inte det minsta rädd för att dö. Vore sorgligt att göra det nu bara; vore hemskt trist att gå innan föräldrarna, och bedrövligt att lämna barn som ännu inte är vuxna. Dessutom har jag fortfarande hemskt mycket kvar att ge, har ju som jag tidigare sagt, bara hunnit halvvägs på min lilla promenad.

Men... Fortfarande intressant med den gamla hedniska synen på valborgsmässoafton: Just i natt är vi levande och våre kära döda närmare varandra än någon annan dag på året.

Låt mig få tro att det är så. Sedan får Du tro hur Du vill!

Sov sött i natt, älskade vänner. ;)