Har haft några politiska dikussioner med ett par bloggvänner. Dessa är av annan politisk färg än jag och för mig har det varit givande att i dessa dikussioner inse att jag nog inte befinner mig på milsvidder från "den andra sidan."

Som sagt: Jag är en öppen person, så för mig är det inga problem att avslöja hur jag står politiskt (trots att jag i professionella sammanhang icke får styra mina elever i någon riktning, utan måste se till att förmedla en objektiv syn på det här med ideologier och politik, det ligger i mitt uppdrag.)

I vilket fall som helst gav bloggvännina X (vet inte X, hur öppen du vill vara med det du tänker rent politiskt, så därför lämnar jag ditt namn) en härlig kommentar till ett tidigare inlägg om det min son sagt idag (Se nedanstående inlägg)

"Hur kan kärlekens färg vara ond?"

Du är stark, Bloggväninnan! ;)

Och jag säger det igen: "Jag håller inte med om din åsikt, men jag är beredd att gå in i döden för Din rätt att yttra den. "

Citat Voltaire / franska revolutionen.

Summan av kardemumman då, med mitt lilla inlägg:

Skrik högt för det Du tror på! Håll inte käft!

Sedan får du väl se om du lyckas. Det är ju alltid värt ett försök...

Och sov gott. Vänner. ;) Vad Ni än har för politisk ideologi. ;)

Under dagen har min 10-åring och jag hjälpt till att dela ut flygblad inför valet. Antar att sonen hörde oss vuxna snacka om partier och politiska färger. När vi sedan åt lunch marscherade ett demonstrationståg med "den andra färgen" förbi, varpå min son stirrar till:

"Mamma, är de där människorna onda?"

Den var väl söt. ;)

Eller vad tycker Du, Gubbfan?

Vill dock tillägga, innan du blir helt galen på mig, att jag förklarade att vi inte tycker att "de andra är onda". Vi tycker bara lite olika om vissa saker, värre än så är det inte...