Dra åt skogen, vad jag har klämt mitt finger idag; som tur är var det på vänster hand, för fingret ömmar fortfarande och är tämligen oanvändbart, nageln är blå, räknar med att den kan lossna. ;( Det brukar väl bli så om man fått ett rejält slag??? Usch...

Man är ju så klumpig iband så det är helt osannolikt. Bytte en lektion idag med en kollega, pga av att man klass hade nationellt prov. Gick först till den ena klassen för att starta upp dem och hastade sedan vidare till nästa som skulle ha prov. Precis när jag i all hast skulle dänga igen klassrumsdörren såg jag en elev sitta utanför och frågade honom varför han inte befann sig i klassrummet.

 När jag precis avslutat frågan, fick jag bittert känna av att jag, mitt arma nöt, med rejäl kraft stängt dörren med ett av mina fingrar emellan. Den där akuta smärtan, den sortens korta, men fruktansvärt intensiva, spred sig ilsnabbt från handen, som domnade av, upp i armen. Jag hörde inte ens elevens svar utan kände marken svaja till under mig och blodet sjunka allt längre ner i kroppen.

En meter ifrån mig fanns en toalett. Dit tog jag mig snabbt och segnade ner på huk. Satt säkert så där i ett par minuter och inväntade att den där vassa och huggande smärtan skulle avta. När den väl gjort det fick jag hårt bita ihop käkarna för att inte ställa mig och skrika åt den f-bannade j-a skitdörren att den kunde dra år h-vete, rent ut sagt.  

Detta är helt enkelt en reflex jag har ( och säkerligen inte är ensam om; antar att vi är skapta på detta vis i syfte att försvara oss.) Barn blir ledsna när de slår sig. Vuxna reagerar med ilska på slag. Min första instinkt är att "jag vill slå tillbaka." Förvisso tjänar det väl föga tilll att drämma till en dörr man själv varit klantig nog att klämma fingret i, men i alla fall... =)

Som sagt var, jag lyckades behärska mig, och gick istället för att skrika åt den f-bannade skitdörren att den kunde dra åt h-vete för att den haft den dåliga smaken att klämma åt mitt stackars oskyldiga finger, till mina elever för att vakta dem under tiden de skrev ett av sina nationella prov.

En smula mörbultad dock, och med ett finger som kändes stort som en jordglob.

Det komiska var att när jag senare under dagen berättade om hela incidenten för en av kollegorna, gick eleven som samtalat med mig, under tiden som allt detta skett, förbi och jag frågade léende i efterhand hur hela historien sett ut, från utsidan.  

Dröm om min förvåning när grabben svarar att han ingenting märkt!!!  Där må jag påstå att jag måste haft pokerface. På gränsen till att i en kort minut förgöras av smärta, lyckades jag lugnt behärska mig, smita in på toaletten, segna ner och halvt svimma av utan att visa detta alls...

Ja, ibland lyckas man...

Fast man kan ju fråga sig: Till vilken nytta? ;)

Sov gott i natt.

Har varit ute och letat examenskläder till Elli idag, men hittade bara ett par tights. Nåväl, alltid en början. Hon vet i alla fall exakt vad hon vill ha, så nu gäller det bara att finna kläderna...

Inte helt lätt, dock, att få till tiden. Min dotter är en aktiv tjej; friidrott, fotboll, gitarr och går i musikklass med diverse uppträdanden, så det är faktiskt inte enkelt det här med tid. Hennes far är lika aktiv med all sin träning. Han tränar för övrigt tjejernas fotbollslag.

En sen kvällspromenad med bästa väninnan gav mig en rejäl dos kraft. Väninnan berättade, under vår lilla promenad att hon hämtar en del av sin styrka från mig och jag säger detsamma om henne. Bästa väninnan är ingen bloggare; tror knappt ens att hon läser mina inlägg, så jag tänker inte fläka ut henne här, men jag kan ändå säga att hon är en kopia rent utséendemässigt av kvinnan nedan. Hon har t o m i sin ungdom blivit ombedd att skriva autografer, folk har verkligen trott att det varit Lena Ph de mött.

Det här är alltså, i stora drag till utséendet, min allra närmaste vän.

Håll med om att hon är vacker? ;)

Känner alltså inte Lena Ph, men hon är säkert helt underbar hon med. Hennes kopia är det dock med all säkerhet.

Vad vore man utan sina vänner, månntro?

Sov sött. ;)

Bara Tomten, eller kanske Morsan, är vaken.

Pysslar med allt möjligt i huset; mina plantor, katterna, städar och rensar gamla urväxta kläder från barnen. Har inte så mycket energi över för bloggen just nu, men en trogen vän som den är, vet jag att den har överseende.

Ett citat för en gammal svensklärarinna kommer dock alltid till pass:

"Den värsta ensamheten är att helt sakna sann vänskap."

-Francis Bacon

Tackar och bugar för Dig. Du som finns där. Du betyder allt för mig.

Sov gott; Bloggvärlden. <3

Idag...ååå, jag är fortfarande rörd rill tårar: Inför en fullsatt aula på musikklassernas årliga vårkonsert mottog idag min dotter ett stipendium. Och inte vilket stipendium som helst: Föräldraföreningen i Norrstrands musikklasser hade valt att framhålla kamratskap och sammanhållning, så klasserna fick rösta fram den "bästa kompisen" med följande kriterier:

"Bidrar med ditt uppträdande till ett gott klimat i klassen. För din positiva livssyn, ärlighet, för att du vågar stå för det du gör samt visar hänsyn och respekt för andra i din omgivning."

Just det här ned att kamraterna fick rösta fram henne tyckte jag var roligt. Som mamma känner jag mig sprickfärdig. Har jag varit med och gett henne de här värderingarna och det måste jag ju på något vis ha gjort... jaaa, känner mig STOLTAST ikväll! ;)

Heja fina Elinor.

Tack för dina intressanta inlägg i min blogg, Gubbfan. Har några svar på det sista, men jag har inte tid att sitta och skriva så länge idag; nu väntar städning och strykning och lite skoljobb. Du får avvakta lite på mina svar...

Ett bra citat kan jag i alla fall komma med, från en "grupp" eller vad man nu ska kalla det på Fb.

"Dagen man lyfter handen mot en kvinna, är dagen man förlorar sin manlighet."

Nu skulle Ni vara här, kära vänner. Mina båda barn sjunger för hög hals, olika låtar... Blir nästan yr i bollen. ;)

Har haft några politiska dikussioner med ett par bloggvänner. Dessa är av annan politisk färg än jag och för mig har det varit givande att i dessa dikussioner inse att jag nog inte befinner mig på milsvidder från "den andra sidan."

Som sagt: Jag är en öppen person, så för mig är det inga problem att avslöja hur jag står politiskt (trots att jag i professionella sammanhang icke får styra mina elever i någon riktning, utan måste se till att förmedla en objektiv syn på det här med ideologier och politik, det ligger i mitt uppdrag.)

I vilket fall som helst gav bloggvännina X (vet inte X, hur öppen du vill vara med det du tänker rent politiskt, så därför lämnar jag ditt namn) en härlig kommentar till ett tidigare inlägg om det min son sagt idag (Se nedanstående inlägg)

"Hur kan kärlekens färg vara ond?"

Du är stark, Bloggväninnan! ;)

Och jag säger det igen: "Jag håller inte med om din åsikt, men jag är beredd att gå in i döden för Din rätt att yttra den. "

Citat Voltaire / franska revolutionen.

Summan av kardemumman då, med mitt lilla inlägg:

Skrik högt för det Du tror på! Håll inte käft!

Sedan får du väl se om du lyckas. Det är ju alltid värt ett försök...

Och sov gott. Vänner. ;) Vad Ni än har för politisk ideologi. ;)

Under dagen har min 10-åring och jag hjälpt till att dela ut flygblad inför valet. Antar att sonen hörde oss vuxna snacka om partier och politiska färger. När vi sedan åt lunch marscherade ett demonstrationståg med "den andra färgen" förbi, varpå min son stirrar till:

"Mamma, är de där människorna onda?"

Den var väl söt. ;)

Eller vad tycker Du, Gubbfan?

Vill dock tillägga, innan du blir helt galen på mig, att jag förklarade att vi inte tycker att "de andra är onda". Vi tycker bara lite olika om vissa saker, värre än så är det inte...