Jag jobbade under många år på en högstadieskola. Hetsen i samband med skolavslutningarna var enorm där, faktiskt värre än inom gymnasieskolan, där jag nu jobbar. Så upplevde jag det då, i alla fall. Hm... Det slog mig plötsligt att mina barn ju var mindre då och krävde mer. Kanske upplevde jag därför hela situationen som mer hektisk...

Men på något vis "kickade jag" på det här; Adrenalinet på topp under ett par veckors tid; allt skulle hinnas med på en så kort tid att man inte trodde det var möjligt; nationella prov skulle rättas, ALLT skulle bedömas och knytas ihop ( så är det förvisso fortfarande) skolresor planeras och genomföras, betygen sättas, det var skolbal och klassföreståndardagar och jag vet inte allt. Förstår nu fortfarande inte, när jag jämför med den tid jag nu lever i varför jag stressade så ohyggligt då, men inte nu; vi gör ju faktiskt samma saker på mitt nuvarande jobb också, när jag tänker efter. Men jag kanske har blivit äldre och latare ;)

I alla fall: Jag "kickade" på hetsen och den kontrast som lugnet i samband med skolavslutningen innebar.

"Puh" liksom... Nu är allt över och jag överlevde i år med! :) Och detta vackra: Så många timmar man tillbringat med eleverna som ämneslärare i svenska och samtliga fyra SO-ämnen under tre hela år. Och så plötsligt; Ut i livet med Er, ungdomar. Nu kan jag bara hoppas på all lycka för er!!! Och jag bara älskade de där kyrkliga skolavslutningarna som tycks bli allt färre med tiden.

Tradition. Skönhet. "Den blomstertid nu kommer" med finklädda föräldrar och ungdomar i kyrkan; det är nästan så jag ryser...

(Haha!!! Nu småler jag åt mig själv; Här talar en lärarinna, från ryggmärgen ut i fingerspetsarna!!! Ni "vanliga, normala" som läser det här måste väl tro att jag är rubbad, och det är jag kanske med... Men det står jag käpprak för!  =)

Vi svenskar har en, i mina ögon, mycket trist tendens, att sträva efter att "vara som alla andra". Och jag förstår uppriktigt inte varför. Varför skulle man vilja vara som den stora massan, när man kan välja att ha en alldeles egen, speciell personlighet?

En av tusen eller en på miljonen...

Själv bara älskar jag människor som skiljer sig från mängden, som sticker ut och som inte är som andra. Det gör vi nog alla, i högre eller mindre grad

Well, well, my friends... Sleep tight tonight <3