Hittade gamla alster i en låda. Som barn var jag fruktansvärt mörkrädd, tyckte inte om att gå och lägga mig. Hualigen!!! Bar med mig denna nattliga ångest till unga vuxenår. MIn rädsla satte jag, någon gång under gymnasietiden tror jag, ord på och det lät som följer:

Det är när natten den kommer som tankarna maler

Jag är rädd jag är rädd jag är rädd!

När tystnaden skriker och mörkret sig sänker

Jag är rädd jag är rädd jag är rädd!

För andar som dansar för minnen som plågar

För livet jag hastigt går förbi

Så ensam i natten jag våndas och vakar

Jag är rädd jag är rädd jag är rädd!

Numera vådas jag inte av mörkrädsla eller skräck för spöken. Men jag bär fortfarande med mig detta frö. Denna skräck jag en gång känt. Jag går inte till sängs klockan tio direkt. Fast med tiden har man ju istället lärt sig njuta av denna underbara frid; detta lugn som natten kommer med.

Hoppas Du sover gott och tidigt inatt. Det gör förmodligen inte jag...