"Den mätta dagen är aldrig störst" skrev Karin Boye i "I rörelse." Och visst stämmer det väl?

Och så är ju livet. När jag nyss besvarade vännen Tinas kommentar om hur fort ett år gått (sedan lilla bloggen; Beabloggar skapades) kom jag att tänka på att ett år rusar som en fors. Trots detta märks det ganska tydligt att en hel del vatten hunnit rinna under broarna, och det är väl förmodligen det som är själva meningen med allt. ??? skriver jag. För jag har ingen aning, har inget facit.

Kan dock konstatera att det är intressant att se schackpjäserna flyttas. Under ett år. Här står jag i ett helt annat läge än jag gjorde förra året, vid samma tidpunkt. "Där stod jag på den rutan. Nu har jag förflyttats till en helt annan ruta och ser livet ur en helt annan synvinkel."

Stagnation. Döden, eller? Den dag mina pjäser slutar rubbas, antar jag, är dagen jag lämnar livet.

Så lustigt hur man såg det hela som ung, i alla fall jag. Jag tillhörde dem som 20-åring hade hela mitt liv utstakat. Jag hade hittat Mannen i mitt Liv, läste på lärarhögskolan och såg mitt liv i en röd liten stuga med vita knutar och ett bra jobb, med en fin man och två ungar framför mig. Och jag hade tur i livet. Fixade min lärarexamen friktionsfritt och fick jobb ganska omedelbart. Blev snabbt gravid och födde en dotter, två år efter ville vi ha ett barn till; jag blev återigen snabbt gravid och fulländade familjelyckan med att föda en liten grabb.

Japp. Nu är allt klart. Nu skall vi bara gå genom hela livet som på en liten spång...

Trodde man då. Men ack, så många tistlar man skulle komma att trampa på längs vägen. Och tur är väl det...

För "Den mätta dagen är aldrig störst. Den största dagen är en dag av törst."

Karin Boye

-I rörelse

Upptäckte just, nu när klockan passerat midnatt, att det kom upp en ruta med "Inlägg för ett år sedan." För exakt ett år sedan, t o m vid den här tiden på dygnet (jag är ju nattuggla) skapade jag Beabloggar.

Beabloggar har gett mig så många sköna skrivstunder på kvällskvisten vid datorn, så många intressanta och tänkvärda kommentarer och flera nya, jättefina vänner.

Den här är till Er, ni vet själva vilka jag syftar på. ;)

Så är då fotbolls-VM slut och Spanien mästare. Jag är hemskt dåigt insatt, så jag kan inte kommentera så mycket, men jag har en familj, framför allt en grabb, som är fruktansvärt intresserad. Ett gäng män och pojkar satt idag här ute på gräsmattan och grillade inför Den Stora Matchen. Grannen Helena och jag joinade ett tag, men ställde oss rätt snart i ett eget litet hörn och pratade om annat. Fotbollssnacket befann sig nämligen på en nivå där vi inte alls fattade vad de pratade om. =)

Min dotter är fotbollstjej, nufrtiden spelar väl de flesta tjejer, det är klassfotboll och jag vet inte allt. Jag har dock aldrig riktigt förstått syftet med att springa efter en boll. På min tid var det ju lite annorlunda, det var inte lika vanligt att tjejer spelade. Jag ägnade mig åt andra sporter istället; det var dans, det var ridning, friidrott ett tag och tennis, men aldrig fotboll. Dessutom kommer jag från en familj där ingen, inte ens min far, intresserat sig vare sig för fotboll eller hockey.

Nu är det i alla fall slut, så vi får väl se vad grabben kommer att uppslukas av nu. ;)

Hoppas Du redan sover sött...

Dikten nedan handlar om livsglädje. Jag skrev den för något år sedan och den under är också ett alster av mig som jag skrev när jag var som mest aktiv i mitt diktande; under gymnasietiden och strax därefter, i 20-årsåldern. Jag hade en existensiell kris precis när jag tagit studenten, grubblade hemskt mycket över liv och död under den sommaren, det är därför det står "i unga år."

Jag är och har alltid varit en grubblare. Som barn var jag nog lite av en tjuren Ferdinand som gärna satt under min korkek och bara luktade på blommorna och jag har lite av det där kvar i mig än. Jag kan inte förstå hur människor kan vara rädda för ensamhet. Jag trivs jättebra när jag bara är med mig själv. Jag kanske är en smula underlig, men vi underliga människor har också rätt att vara. ;)

Lustigt hur man kan missuppfattas, skrev jag i rubriken. Jag har fått höra, ibland på omvägar, ibland från förstahandskällor, att jag av vissa kan uppfattas som tramsig och ytlig. Kan ni förstå hur fel det kan bli, liksom? Ni som känner mig vet att jag är mil från "ytlig och tramsig". Jag tänker, grubblar och läser hur mycket som helst. Men tänkare/grubblare förknippas ofta med ett visst utseende och mitt passar inte alls in i den formen.

Jag har vid ett flertal tillfällen, i olika sammanhang fått höra, som sagt ibland bakvägen och ibland rätt ut, mer eller mindre skämtsamt, att "så här långt kom du pga av ditt utseende."

Det kan naturligtvis vara sårande, men jag förstår också att folk har en viss bild av hur olika typer av människor ser ut. Det är väl bara att försöka slå hål på den här myten och bevisa att det kan vara totalfel. "Skrapar du dig under ytan kan du upptäcka att här finns någonting helt annat än det du först förväntat dig."

Sedan är skrattet enormt betydelsefullt för mig. Jag bejakar glädjen i livet; det är ett medvetet val jag gjort. Skrattet, humorn är livsviktig för mig. Jag anser att vi behöver flamsa, skratta och tramsa, som en kontrast till allt det svarta, det mörka, som faktiskt är en del av livet, det som ingen av oss kommer undan, hur vi än försöker.

Så Du som menar att jag tar genvägar i livet pga av mitt utseende, att jag bara flamsar och tramsar; lär känna mig. Sedan får vi se om Du fortfarande har argument för dina åsikter.

Sov Gott i natt; Vänner ;)

Jag såg den djupa färgen

av purpur för ett tag

Försökte stanna klockan

när gryningen blev dag

Fast tiden svann rätt hastigt

förnöjd var jag ändå

För färgen gick i purpur

och jag var stolt som få

Jag har inte lagt in några sommarbilder från den här säsongen, så det får duga med fjolårets. Lite sommarkänsla.... Underbart, eller hur?

Kan tala om att Elli nu, exakt ett år efter att den här bilden tagits är någon centimeter längre än jag... En fotbollsgrabb är väl passande i dessa VM-tider?

Inte så ofta jag skriver och läser nu. Har häcken full med att ha semester! =) Nej, skämt åsido, men det är skönt att ta vara på den tid man kan vara ute. Snart väntar en regnig höst och en lång kall vinter (här skriver positiva klubben). PÅ tal om parantesen så stämmer verkligen ett av de där fåniga men underhållande quizen vi roar oss med, du och jag, Dina. Den där om att du är ljusets drottning och jag mörkrets, eller hur det nu var. Jag blev den svarta demonen som gärna sitter uppe på nätterna, lite mystisk för omvärlden kanske, medan du blev den som sprider glädjen. Du har en sådan härlig glad energi medan jag gärna svartmålar världen. Fast jag vet att man faktiskt väljer själv, men det är inte lätt alltid...

Fast hösten gillar ju faktiskt jag. Tycker om att läsa, se filmer, tända levande ljus och mysa. Sedan tror jag att det har mycket att göra med gamla minnen. Det finns två upplevelser i mitt liv som inte kan jämföras med något annat. De lyckligaste dagarna i mitt liv. Båda dessa dagar har inträffat på hösten och det var de dagar då mina barn kom till världen.

Minns Elinors andra dag i livet som om den vore igår, fast det är 13 år sedan. Minns hur jag vaknade på BB med ett litet svarthårigt troll bredvid mig (hon föddes som en liten trollunge med massvis av hår;). Minns känslan, hur underligt det kändes att plötsligt vara mamma, att ha en annan liten filur att ta ansvar för. Fast det var enbart lycka för mig. Och jag minns att jag tittade ut mot innergården, med träd i alla de färger. Vackert. Så, jaa, jag tycker om hösten.

Ha en bra kväll, Alla Fina! ;)