Jag har varit på semester på västkusten Därav min frånvaro på bloggen. Har haft det jättegott. Fiskat krabbor, samlat snäckskal och bara njutit av stillheten. Det gör man ju sällan annars.

Härom kvällen tog min dotter och jag oss en cykeltur till Havet. Vi satt och pratade och bara njöt av solnedgången. När solen gick ner blev allt plötsligt rosa.... Vi satt alldeles ensamma på en brygga, såg ut över havet och när solen gick ner färgades hela himmelen rosa. Och havet speglade himmelen... så det hela blev som en vacker dröm.

Igår gick jag ensam ut på en promenad. Gick, gick och gick genom okänd mark. (Jag älskar ju att bara gå...) Slutligen fann jag min destination. En liten brygga mitt ute i ingenstans. Inte bland övriga båtar på stranden, utan det här var en liten svajade brygga, med bara en liten gummibåt. Här satte jag mig och mötte stillheten. Utsikten var gudomlig; jag var helt ensam, med några segelbåtar på andra sidan viken, eller vad det nu heter när man befinner sig på kusten. Solen glittrade i havet. Det var bara sååå härligt. Jag, havet och stillheten. Lugnet. Ron.

Jag tror att jag är redo nu. För livets alla fighter. För livet är en fight; dra åt skogen... vad trist det skulle va om man bara håvade hem allt helt for free. 

Jag har fått tillbaka den förlorade kraften. I'm back in town... Nu j-ar, får de slå (Har ju genom bittra erfarenheter, som jag tidigare berättat, insett att det finns ju folk till allt. Tyvärr...) Men jag kommer att slå tillbaka. Inte "mesa" mig mera.

 För där och då, i detta ögonblick, mötte jag evigheten.

"Han kan sin sak, han känner sin styrka. Och han vet var den kommer ifrån."

/Ulf Lundell

En av mina absoluta favoriter.

Det rör sig om en man som finner sin styrka i Gud, men inte genom det kyrkliga, utan genom  att helt enkelt ensam gå upp på en klippa och där känna Kraften.

Låter kanske jättefånigt, det jag skriver. Men vet Du vad?

Det skiter jag i!!!

Sov gott, Alla Fina ;)