Idag har vi varit på fotbollsmatch! Det är Gabriel som har spelat; han var jätteduktig- hela laget var jättebra och vann med 7-0. :) Elli spelar också fotboll, vilket känns jättekul eftersom jag själv under min uppväxt var mil ifrån en fotbollstjej. Förvisso var det inte så på den tiden, att så många flickor spelade fotboll, men nog fanns det vissa flickor som var intresserade av- och duktiga på- bollsporter. Jag hatade det! Hatade verkligen gympatimmarna när man skulle ställa upp sig i volleybollag och jag var varken intresserad eller bra. Och en fotboll; vad tusan; vem är intresserad av att springa efter en boll? Än värre var det med handboll: där uppfattade jag inte ens reglerna och jag sket fullkomligt i det, rent ut sagt.

Det här är väl så politiskt inkorrekt så klockorna stannar, men jag skriver det i alla fall, för så här var det (och till viss del har jag ju förändrats; lyckligtvis;). Jag var den typen av tjej som inte gärna spelade volleyboll. Dels var jag urkass och dels förstörde de där slagen mina omsorgsfullt polerade långa naglar. Och dessa betydde naturligtvis mer för mig, än ett fånigt spel. =) 

Trots att jag var urkass på alla former av bollsporter (utom tennis; det har jag spelat också på fritiden) lyckades jag gå ur grundskolan med en fyra i gympa. Jag gillade nämligen att röra på mig, på alla möjliga sätt och det gör jag fortfarande. Men när gympa görs synonymt med bollsporter sparkar jag bakut!!!

Så är det väl lyckligtvis inte längre. Hoppas jag.

Minns att jag hade en väninna under gymnasietiden. Det hände att hon och jag diskuterade ämnet: "Synd att man inte är mer intresserad av bollsporter..."

Vi hade velat vara duktigare på allt det där praktiska; det som killarna fixade, för att få högre status bland grabbarna (vi gick natur; en maskulint dominerad gymnasielinje (nuförtiden heter det ju inte längre linje, utan program...))

Lite lustigt hur dessa tre viktiga år av mitt liv; gymnasietiden (ålder 16-19) kom att prägla mig. Dessa år formar oss uppenbarligen något alldeles oerhört. Några få väninnor hade jag som naturvetare, i övrigt bestod naturvetarna mest av grabbar.

Fortfarande (en hel drös med år efteråt) känner jag mig mest hemma bland manliga kamrater. Grabbarna under dessa betydelsefulla år formade mig tydligen. "Bea är en av pojkarna!!! ;)"

 Nuförtiden är det ju för övrigt "fult" att fostra en flicka till kvinna. Vi skall alla vara lika.  Flickor skall ha verktygslådor, pojkar klä ut sig till prinsessor. Jag ser inget fel med det, om pojken/flickan känner att det passar honom/henne.

 Men är man flicka och "flickig" behöver ju inte detta vara fel heller: Eller pojke och inte särkilt intresserad av det motsatta.

Inget snack om att vi inte skall behandlas lika i alla fall. Eller att männen, som löneläget uppenbarligen ser ut nu, i genomsnitt har en lön på 15 % högre än kvinnor. Vi kan väl få vara starka kvinnor i alla fall?! Trots att vi nödvändigtvis inte måste likna männen, och vara duktiga på allt det där som ses som "typiskt manligt".

Sov Gott i natt! ;)