Igår slöade min dotter och jag i vår dubbelsäng, framför TV:n.  Åt godis (trots att det var måndag; fy och skam!!! ;) och så berättade Elli om något "häftigt". Hon hade sms:at 118 800 (man kan tydligen ställa frågor om allt möjligt där...) och frågat: Vem är Elinor, ägaren till... och så skrev hon namnet på sin blogg. Kolla mina länkar; Elinor och läs gärna själv hennes blogg! Hon är duktig på att skriva.

Elli fick svar via sms... "si och så är Elinor."

 Envis, sportintresserad, gillar karuseller osv...

Vad häftigt, tyckte vi båda! :) De måste ha varit inne på hennes blogg, med tanke på att de beskrev henne rätt klockrent.

Så jag provade, i min dotters sällskap, att sms:a 118 800 och ställa frågan: "Vem är Bea, ägare till bloggen Beabloggar?"

Svaret jag fick var, minst sagt, häpnadsväckande:

"Bea är en talanglös tjej, som drömmer om ett hemma-hos-reportage i Aftonbladet. Du/hon, borde vara med i någon sliskig dokusåpa och ligga med en massa killar. Lycka till! Mvh 118 800"

Jag säger bara: Vad i hela fridens namn är detta?

Här kan man knappast ha gått in och läst någon blogg.

"Talanglös". Det är möjligt. Men vilka är NI, på 118 800, som besitter rätten att bara säga så till en helt okänd människa?!

Vidare: "tjej". Det reagerade Elli på. Förvisso snällt sagt, men jag vet inte om jag kan kalla mig "tjej" längre. Som "borde ligga med en massa killar".

!!!

Gjorde jag detta i en dokusåpa, skulle jag nog inte få undervisa ungdomar i sena tonår längre.

En liten varning bara: Ställ inga frågor till 118 800.

Riktiga svar, lär du knappast få!

Yngre människor, som inte riktigt hunnit med att skaffa sig en någorlunda verklighetsbaserad "jag-uppfattning" riskerar dessutom att bli rejält sårade.

Sov Gott; fina NI ;)

När jag varit hemma idag har jag haft två lojala, hemskt sällskapssjuka vänner. Mina katter. De är uppenbarligen inte vana vid att ha någon hemma hela dagen, så de har båda följt mig som ett klister. Den som påstår att katter inte är sociala och att hunden är människans bästa vän, har inte sett mina kissar. Jag har haft sällskap när jag donat i köket , Nisse sitter på köksstolen mitt emot och glyser i denna stund, när jag sitter vid datorn och skriver, jag har haft en varm ullboll hos mig i sängen när jag vilat. Och höjden: När jag går på toaletten följer en av dem med mig och lägger sig bland handdukarna i badrumshyllan! :-)

Jag skrev en av dem. De har ju, som jag tidigare berätttat, rangordnat sig. Nisse, den stora, kraftiga har gjort sig till överhuvud, medan hans betydligt mindre syster Smulan snällt måste anpassa sig.

Lustigt blev det idag. Uppenbarligen är katterna överlyckiga över sällskap mitt på dagen. Så imorse gick Smulan ut. Nisse höll mig då trofast sällskap. När jag öppnade dörren och släppte ut honom kom Smulan in. Också hon sällskapssjuk. När Nisse senare kom in, låg Smulan bredvid mig i sängen när jag läste. Ett underligt scenario kom att utspela sig, nästan som ett mänskligt svartsjukedrama;)

(Tre är en för mycket, liksom. "Det ska bara vara jag: kattkungen himself och matte"=) 

Nisse flög på sin syster, började fräsa och bita henne; jag blev själv nästan skraj; så här brukar de inte riktigt bete sig och cat fights är inte roliga :/. Det slutade med att Smulan halvt trillade ur sängen, sprang ner för trappan och försvann. Nisse tog hennes plats, började spinna och tvättade förnöjt sin päls.

Lustiga är de, dessa varelser.

Kan bara upplysa om att han lämnat mig nu vid köksbordet, min friare Nisse, och gått och lagt sig. ;)

   <- Här är han... "Kungen" Och han Är ståtlig! :)

Sov gott!