När min bloggs connection med Facebook försvinner, minskar mitt läsarantal radikalt. Det är alltså i huvudsak mina vänner som läser det jag nu skriver (några andra har för övrigt hittat hit på något vänster.)

Nu har den där förbindelsen plötsligt försvunnit ett par dagar. Så jag kollar nu.

&hl=sv_SE&fs=1&" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="500" height="304">

Jag snackar mycket, jag. Sitter för övrigt uppe, mitt i fredagsnatten och skriver... Vilken knäppfia! =)

Så jag ska inte säga så mycket om den här låten. Men jag tycker om den.

Usch... svårt det är!!!! ;(

Något lustigt var jag med om idag. Eller olustigt.

Jag tog för ett halvår sedan bort en bit av livmodertappen pga cellförändringar. (Vilken tur att dessa cellprover tas- kan jag ju säga, hade jag skippat detta  hade jag med all sannolikhet inom ett par år varit döende i livmoderhalscancer!!!)

Jag sköt verkligen upp det, pga av annat som jag förmodligen upplevde som "viktigare", eftersom "det naturligvis inte var något fel med mig." Och blev skitchockad när provsvaren kom och visade att jag hade cellförändringar. Nya prover; och ja.... de fanns där. Men nu är mina "fula områden" avlägsnade och jag hoppas att det inte kommer tillbaka!

"I vetenskapligt syfte" skrev jag i rubriken. Har man haft cellförändringar rekommenderas man att en gång var sjätte månad kontrollera situationen åter. Och jo, naturligtvis är det värt det!!!

Att hoppa upp i den där vidriga gynstolen är väl ingen höjdare, dock. Idag frågade min läkare om det var ok att en praktikant var med.

"Jaaa..." (Jag har ju själv haft en massa kandidater, och i vetenskapligt syfte har jag förkoppningsvis varit till nytta.)

In kom för övrigt två sköterskor.

Så fyra personer har idag stått och studerat de delar av mig som är allra mest intima. Jag vet att de inte bryr sig; det där gör de ju hela dagarna.... men det är ändå skitjobbigt.

Upp med ett mikroskop: "Här är det och det och där är livmodertappen."

Läkaren undervisade sin praktikant samtidigt som hon gjorde sitt jobb i mig.

Och alla frågor om sådant som bara är mitt.

Fast helt kliniskt, vetenskapligt.

Jag avskyr gynbesök!!! Avskyr, avskyr, avskyr!!! Tur att det är ett halvår kvar till nästa gång! Om det nu ser bra ut (vilket det förvisso verkade göra i mikroskopet. Men gör det inte det, enligt cellprovet, får de väl klippa av en bit till av min livmodertapp...)

Jaja... Idag har jag varit en docka för ett tag. Som gjort det här "i vetenskapligt syfte."

God Natt! ;)

Är på god väg att hitta tillbaka till livsglädjen igen, tror jag. Jag "går upp och ner" och nu är vägen på uppåtgående. :) Men jag har fått MYCKET stöttning för att ta mig hit.

Innan jag blir oseriös och flamsig, vill jag visa att jag inte enbart är sådan (då skulle jag väl knappast hamna i dessa svart tankar; så någon form av djup i min skalle besitter jag nog).

Det här är en gammal dikt jag en gång funnit hos min bloggvän Alessandra (Se länkar. Och just nu passar den in i mitt liv; så jag skriver den här.):

En natt hade en man en dröm. Han drömde att

han gick längs en strand tillsammans med Gud.

På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram.

Han märkte att vid varje period i livet fanns

spår i sanden av två par fötter:

Det ena spåret var hans, det andra var Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde,

såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han

att många gånger under sin levnads vandring fanns

det bara ett par fotspår. Han märkte också att

detta inträffade under hans mest ensamma

och svåra perioder av sitt liv.

Han frågade Gud om detta, "Herre, du sa att du

aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen.

Men under de allra svåraste tiderna i mitt liv

har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå,

att du lämnade mig när jag behövde dig mest."

Herren svarade:

"Jag skulle aldrig lämna dig under

tider av prövningar och lidande.

När du bara såg ett par fotspår - då bar jag dig."

/ Okänd

Helt gudomligt. Tilll Er som funnits där:Tack!!!!

Och nu kommer min mindre seriösa sida fram. Varning, dock!!! Här är nivån superlåg, så att vi är högskoleutbildat folk med dessa idéer är väl mest underligt =) 

Eller också är det inte det. I mina ögon nästan tvärtom (men alla delar väl kanske inte mina åsikter;)

Jag har, som sagt humor på nivån Allan, och det är nog ofta det som räddar mig från att bli totalknäppp;)

Skall nu försöka att inte avslöja någon...

Dialog

Kollega X: "Var är kollega Y?"

Jag: "Ingen aning. Har letat överallt."

Kollega X: " Han kanske sitter och bajsar."

Ohhh, my Gosh!!!! Sååå oväntat svar; vilket är HÖJDEN av favoriter för mig. Jag älskar folk som gör något helt annat än det man först väntat sig. Som klarar av att hålla masken när man präktigt ställer frågor.

Skrattade åt det här halva kvällen igår och kunde helt enkelt inte få det "out of my mind" så idag när ytterligare en kollega kom och frågade efter kollega Y, lyckades jag faktiskt hålla masken.

"Har du sett kollega Y?"

"Jaaaa. Han skulle gå å bajse"

(På grov värmländska; så det blir ÄNNU knäppare!!! =)

ÅÅÅÅÅÅ!!!! Så kul!!!!

Att se det avlånga ansiktet, innan personen ifråga fattar att man skojar!!! =)

Nåväl. Imorgon är jag seriös och präktig igen. Slut med kiss- och bajshumor!!!

Och varning: Man bör kanske välja sin publik!!!

Lovar, för övrigt, på heder och samvete, go vänner- att jag inte säger så här om någon som inte kan ta situationen!!!! (Jag är inte helt livsfarlig att att umgås med. Men lite!!! ;)

Sov gottis!

Vad trött jag blir på perfektionism.

 På att "vara älskad efter kompetens.På att inte fela".

Inte begå misstag. Inte vara svag.

Det har funnits människor som mer eller mindre burit mig när jag inte orkat själv. Det är väl kanske detta livet går ut på; vad vet jag?

En människa gör knasiga saker ibland, tyvärrr:(

Det är väl därför vi är just människor och inte gudar allihop!!! ;)

Och jag vill inte möta någon "perfekt" människa. Utan en som älskar.

Det här är ju skithäftigt!!! 

 Jag börjar få trygghet; jag börjar få ro. Jag börjar få harmoni!!!

Jag har haft nytta av KBT:n!!! =)

"Du behöver inte vara smal, snygg, intelligent och utrustad med den HÖGSTA moraliska principen för att må bra. Du har all rätt i världen att finnas här i alla fall. Så också jag."

Nu råkar jag ha ju fött ungar (av en ren slump, kanske?) som har det relativt enkelt för sig, rent intellektuellt. Man kan ju aldrig veta vad som händer, dock...

 Det finns en hel drös med med andra underbara ungar också. "Eller... andra... Inte som mina." Oj, vilken skräck!!!!

Ungar som kämpat hårt. Eller inte orkar kämpa alls. Ungar som lägger sig raklånga i sängen och inte går upp över huvud taget, eller ungdomar med drogroblematik, dyslexi, "bokstavskombinatoner" eller problematiska sociala förhållanden.

"Åååå, vad kul att lära känna Er!"

Jag är IV-lärare. Av en eller annan anledning.

Jag kommer- åtminstone att försöka- göra det bästa av situationen. Jag är nämligen inte så bra själv, alltid, men jag gör så gott jag kan.

Hoppas Du gör det, med. ;)

Kärlek har inte alls kompetens att göra, utan något helt annat.

Jag skall sova nu. Med fel och brister. 

Inte alls underbar alltid; jag har en massa knasigheter för mig. Precis som Du, säkert!

Vi hörs! ;)

Men!!! Nu blir det ännu mer förvirrat: Meningen var att jag skulle skriva om något annat. Det slog mig just... Så det får bli två inlägg på raken. Jag tycker om att skriva, så det här är bara avkoppling för mig!

Jag pratade med en vän idag. Som läst mina blogginlägg. Som sa att: " Den där positiva Bea som jag lärde känna för några år sedan finns inte längre kvar. Du skriver som om du vore lastgammal, fast du är i dina bästa år. Lite negativ och svart."

Ja. Helt riktigt.

Positiva, naiva tjejen, finns inte kvar.

 Hon har fått för många smockor av livet.

Smockor får vi väl alla; det är ju en del av det, men de leder väl också till att vi förvandlas från blåögda flickor, till mer hårdnackade kärringar. (Eller gubbar:)

Bara några få år har gjort mig till en annan människa.

Fast svart och negativ vill jag ju inte vara. Och jag är ju inte lastgammal!

Men tilltuktad av livet.

Jag får väl försöka att hitta tillbaka till glädjen igen. Fast det naiva, flickiga "Jag fixar allt" kommer jag nog aldrig att återfå.

Jag har insett att livet inte är så enkelt. Det finns begränsningar. Någon gång måste väl även jag bli vuxen!!! =)

Vad konsigt det blev! Plockade bort bett helt inlägg av misstag. Meningen var att jag skulle ta bort en kommentar jag själv skrivit, som sagt det här med sekretess (eller vad ska jag kalla det?) är ju viktigt; att inte avslöja andra människor. Och en kommentar jag själv skrivit var nog på gränsen. Så jag skulle ta bort den, men tog bort ett helt inlägg med kommentarer och allt.

Tack för kommemntarer, men nu är allt borta. Bättre för mycket än för lite, eller kanske tvärtom ! ;) antar jag....

Idag har jag jobbat igen. Kändes konstigt först, men när jag väl kommit iväg var det som om jag aldrig varit borta. Från jobbet, alltså. Och jag har ju en drös härliga människor omkring mig, där borta i Grums. Så jag hoppas att allt ska gå väl. :)

När jag gick iväg imorse tänkte jag om mig själv (vet inte riktigt varifrån jag fått uttrycket):

"Men hjälp, så lik e männisch!!! " =)

Idag har jag verkligen varit hemskt lik en människa!!!!

Jobbet, familjen. Det som upptar tiden.... När man inte är småbarnsmamma längre tillbringas istället hemskt mycket tid i bilen med ungarna. Träning. Fotboll, friidtrott, innebandy. Köra, hämta....

Sov Söttis! ;)

Igår hade jag bottenrekord på bloggen. 10 läsare. Idag har det, kl 14.00, varit 16 personer hos mig. Det brukar ligga runt 30 personer per dag. Spännande: Jag undrar vilka ni är!

Tack till Dig som läser! Det är för Dig (och mig) jag skriver! Det här är ju för övrigt det moderna sättet att föra dagbok. När jag blir gammal kommer jag att ha varenda dag bokförd på Beabloggar, så när jag inte har något annat kan jag bitterljuvt titta tillbaka och minnas. Just det. Så var det ju då! :)

Vet ni vad jag har gjort, go vänner?

Jag är lite klantig, bara. ;) Jag har lyckats lägga bort min mobil någonstans här i huset och jag hittar den verkligen inte. Åååå, känner mig helt borta utan den, men jag får ju skylla mig själv, som är så j-a borta, redan från början. För det första har jag säkert ringt upp en miljon. Har varit sjukskriven i två veckor och haft sociala megabehovet Allan, så jag har telefontrakasserat halva Sverige. På detta tappat bort telefonen.

För några år sedan söp jag verkligen bort en mobiltelefon, men det har jag inte gjort nu. Jag är så förvirrad i alla fall. =) Det var helmysko; jag och bästa väninnan var på krogen. Hem kom jag utan mobil, fast jag hade kvar skalet. Helt otroligt.

När jag ringde till polisen och anmälde den som bortappad på Harry's krog i Karlstad skrattade polisen och frågade om jag supit bort den. "Svar: ja." Så illa var det.

Nu stannar det liksom inte med dumheter här. Någon duktig människa lär man ju aldrig bli Förra veckan tyckte jag att en väska luktade illa, så jag slängde in väskan i tvättmaskinen. Tvättmaskinen pajar naturligtvis och går inte att öppna (den har varit dålig länge).

Saken är bara att med väskan tvättade jag även min plånbok. Det var ju inte meningen, men det blev så i alla fall. Och som sagt: tvättmaskinen pajade i torsdags. Med min plånbok instäng i sig!

SKIIIIT, liksom!!! Klumpiga, klantiga Bea!!!!

I fredags skulle jag på KBT, men det kom lyckligtvis en reparatör innan dess och fick ut min plånbok.

Det hade ju bara varit för pinsamt tat säga till terapeuten att: "Nej, jag kan inte betala. Min plånbok ligger i tvättmaskinen, som pajat, och jag får inte ut den." Låter som en dålig ursäkt.

Dryga tusenlappen kostar en timmes kognitiv betéendeterapi. Det är dyrt att vara frisk!!!