-Änglagård.

Såg den ikväll och den var att rekommendera. Ettan minns jag jättetydligt, trots att det var hemskt längesedan jag såg den, tvåan kommer jag inte ihåg så mycket av, faktiskt- förmodligen var den sämre. Men Tredje gången gillt tyckte både jag och min tonårsdotter var jättebra. Det är så kul att ta med sig Elinor på bio på fredagkvällen. Käka pizza och se filmer vi båda uppskattar. Jag må ju säga att när barnen börjar växa upp och man kan göra saker tillsammans, som båda har samma utbyte av... jag tycker det är jättekul! Slår definitivt småbarnsåren med hästlängder. Men så är väl livet: man förändras, liksom med uppgiften, ser saker ur nya perspektiv.

Sedan är det väl olika hur man är; jag vet att vissa tyckt att olika milstolpar i barnens uppväxt känns vemodiga: "Nu är han ju inte liten längre", exempelvis när ungarna börjat skolan, gått ur 9:an osv. Så har jag hittills aldrig sett på saken. Jag vill hela tiden framåt, det är bara kul att se hur de utvecklas, det är ju liksom tidens gång...

Ååå, vad jag kommer ifrån ämnet! Filmen tänkte jag ju berätta om...

Som sagt: Jag tycker att du ska se den! Som vanligt vad gäller Colin Nutleys filmer var den... hm... fastnar här. Jag vill säga att den ger livslust. Mänsklig, varm, beskriver livet så som det är rätt över, vackert med sorger, skönhet, glädjeämnen och hela köret. Helena Bergström både skrattar och gråter, som vanligt i sina filmer. Precis så som livet är. Jag tycker hon är härlig!!! Hon är inte direkt vacker, men hon är mänsklig, vilket väger ännu tyngre.

Och denne Richard Wolf, Zack. Han är ju bara helt underbar. Han är en sådan man älskar eller hatar, sällan mitt emellan. Jag tillhör kategorin som älskar honom. (ja, det lät allt det... men ni förstår vad jag menar.) Hans udda, färgstarka personlighet. Jag tycker t o m om hans utseende: lång, gänglig, mörk och svartklädd. Sminkad till på köpet!!!  =) Jag har alltid uppskattat människor som sticker ut lite från "normalnormen". Original, ingen trist kopia, inte "som alla andra".

På tal om original:

Läste om rockkungen himself (enligt min åsikt): En av de största, framför allt som musiker, men också till viss del som författare: Ulf Lundell, härom dagen i Aftonbladet. Jag blev uppriktigt stött, när jag läste om hur journalisterna hängt sig på hans dörr, med anledning av att han ställt in sin vinterturné pga av sjukdom. (Synd, förvisso. Jag hade tänkt se/lyssna på hans konsert i Karlstad i februari, men skit samma.)

Han hade inte öppnat när de ringt på förrän efter ett tag, då var han på väg till läkaren. "Utarbetad" var allt han sagt.

Inget konstigt med det, tycker säkert de som inte vet vad han snackar om. Är man utarbetad till den grad att man ställer in en hel turné, är det ingen lek. Tro mig, jag vet. Nu är ju jag- tyvärr, eller lyckligtvis i det här fallet- inte en rockkung, utan bara en vanlig lärare, men jag har just gått igenom det där, och hoppas att jag är på väg upp.

Fuck, för att ha journalister hängande på sig i det läget, säger jag bara. Som studerar varje steg man tar och hänger sig på och fläker upp.

Han hade isolerat sig i sitt ensliga hus, stod det, och det är precis så man gör. Isolerar sig. Jag pratade över huvud taget bara med en handfull personer, skulle aldrig ha orkat med att "bara kallprata" med någon ytlig kontakt (det här låter superunderligt nu, men så var det) och var hyperkänslig för alla former av ifrågasättande. Rockkung och pengar i all ära, men just i detta sköra läge är vi bara människor, så känsliga och sårbara- det är en del av tillståndet, så jag kan inte låta bli att bli förbannad på att journalisterna inte bara lämnar karln ifred.

Nåväl.

Sov Gott, go Vänner!