Ojojojoj, vad jag skriver idag! Är uppenbarligen på skrivarhumör! :)

På yogan, där jag börjat träna går också ett antal f d kurskamrater från stresshanteringskursen jag gick i höstas. De är förvånade över hur snabbt mitt tillfrisknande skett, efter utmattningen jag fick i höstas, och vänner som de är: måna om mig, och rädda att allt gått för fort för mig.

Jag har (allt är relativt- och bakslag inträffar säkert;( ) rest mig ur det svarta jag upplevt på rekordtid. Många som råkar ut för utmattningar hamnar uppenbarligen i detta stadium i åratal. Och nu blir jag rädd själv; måste verkligen ta det lugnt...

Men jag må säga att det var svårt för mig, att falla under ytan under alltför lång tid. Jag har alldeles för många älskande och älskvärda människor omkring mig. Intelligenta, för övrigt. Fattar, liksom, vad det är frågan om;  full förståelse för hela situationen. Här vill jag först och främst nämna Gittis. Miraklet har också dragit ett jättestrå för mig. Och Lena. Underbara Lena- vad vore jag utan dig? Det finns några andra också, men de bloggar inte, så jag säger inget mer. Men en handfull personer har burit mig i höst. Med gemensam styrka. Det sägs att en fjärdedel av alla depressioner (min läkare ansåg förvisso inte att jag hade någon depression, men jag kan inte påstå att jag mått bra) slutar i självmord.

 Så j-a illa har jag mått!!!

 Jag hade gett upp gnistan, men den har kommit tillbaka. Och relativt fort. Jag antar att jag inte hade en suck. Inte en chans att ge upp livet. Det fanns för många själar omkring mig, som stöttat, genom allt det svarta. Och jag kan väl inte annat än säga att jag är en fruktanvärt lyckligt lottad människa. Nu kommer våren igen, och jag (eller Ni) har rest mig. Med lust och fägring stor.

All Värme till Alla Er som funnits där. :)

Nästa vecka går jag upp i tjänst. Jag har inga problem med mitt jobb, men jag kommer att sakna ensamheten. Jag har vant mig vid att gå här med kissarna, och vardagarna när jag är här helt för mig själv är bara ljuvliga. I tre månader var jag sjukskriven; det var bara jag och mina katter. Förvisso har jag telefontrakasserat ett antal människor; men allt har varit på mina villkor. Vill jag prata, gör jag det. Vill jag inte, pysslar jag med någonting annat.

Under fyra veckor har jag jobbat några timmar i veckan- det har funkat; och, som sagt, att vara lärare är det bästa jobb jag kan ha. Men jag har lagt till med konstiga vanor, och ensamheten blir nog det allra svåraste för mig att släppa. Jag har nog blivit en enstöring under min sjukskrivning. Trivs alldeles utmärkt bara i mitt eget sällskap, och kan tänka mig att det blir lite tufft... den där anpassningen till att ha folk runt sig hela tiden.

Jaja. Nu måste jag handla fredagsmys...

Vi hörs! ;)

...Tar upp tråden igen från mitt inlägg igår.

Jag tror att världen skulle vara en bra mycket enklare plats att leva i om vi alla var lite mer öppna. Vi öppnar oss ogärna om våra små sår, trots att jag tror att vi skulle må bra mycket bättre om vi gjorde det.

Är detta ett medfött mänskligt drag, månn tro  (har tydligen varit så i alla tider) att sätta på sig en mask, lägga till med en fin fasad, trots att insidan rämnar? Och jag frågar mig bara: varför?

Så mycket energi, som kan läggas på vettigare saker, måste ju gå åt till att bara dölja.

Jag är väl likadan själv, antar jag, men jag försöker att jobba åt motsatt håll, för jag är helt säker på att det inte bara gynnar mig, utan också andra.

Igenom masker av smärta, har vi väl alla till mans sett: förtäckt ångest, liksom igenom äktenskap som möglar. Likväl sätts den fina skylten upp. Allt blir ju bara fånigt; ändå fortsätter vi vårt spel.

Till vilken nytta?