Ibland får jag mina ryck...

... och skriver. Skriver, skriver, skriver...

Det har varit en skön dag idag. Under dagen har hela familjen, förutom jag, varit iväg på diverse träningar och förelsedagskalas, vilket inneburit att jag fått några timmar för mig själv. Jag kan tänka mig att detta låter så väl egoistiskt som urkonstigt, men vad jag behövt under en lång tid är just ensamhet. Lugn och ro.

Mycket uppenbart blev detta under... inte förra hösten, men hösten därföinnan, har jag läst på min lilla blogg. Kände mig som ett överstimulerat barn, med folk omkring mig varenda sekund. När jag kom hem från mitt jobb med människor började telefonerna ringa hejvilt. Det fanns alltid någonstans där jag borde vara.

Kände- och känner fortfarande- för att ta bort hemtelefonen och enbart låta mig nås via mobilen. Den kan man stänga av när man behöver privacy. Övriga i familjen vill det inte dock, trots att vi alla kan nås via våra mobiler. :(

Minns att jag sa till min familj förra våren att jag hade en längtan efter att åka någonstans helt ensam på semester, men det blev aldrig av.

Det är inte så att jag inte älskar min familj, eller mina vänner. Men det blev helt enkelt för mycket för mig.

Har fortfarande inget alls behov av fester eller tillställningar.

Jag tänker sitta som Tjuren Ferdinand ett tag till... och bara lukta på mina blommor. =)

Detta är min barndoms Sussi.

Har tittat på gamla foton idag, och fann detta.

Visst var hon vacker?

Skulle så gärna vilja ha en hund, men det är svårt när man jobbar... :(