... att skriva, så jag fortsätter.

Underlig situation, ska du veta, du som är frisk och har hälsan.

Dras fortfarande på sviterna av höstens utmattning och är vissa dagar tillbaka i "gamla starka jag". Dessa blir lyckligtvis allt fler ju längre tiden går. Andra "faller jag ner". Har ingen ork alls och "kombinerar" min sinnesstäming med smärtor i kroppen. Det rör sig ibland om spänningshuvudvärk, ibland kraftig migrän, ibland illamående eller yrsel. När det är som värst kräks jag när jag borstar tänderna (vet inte riktigt hur detta hör samman, men så är det...)

Och jag känner mig på milsvidder ifrån dem som bjuder hem på en "vanlig" fika. "Ja, där kanske jag är då. Kanske inte."

Kan tänka mig att de som inte varit i min situation tycker att jag är ett UFO, en utomjording... Kan förstå att jag uppfattas som mysko. :)

Men, som sagt: dagarna blir fler och fler, då jag jobbar, är en "vanlig mamma", går på stan med min tonårsdotter, på bio med min grabb, eller umgås som "en normal människa" med min vänner.

Ja, då fick jag skriva lite till. Hoppas du sover gött nu!

SM-guld!!! Säg grattis till mig som är värmlänning, alla kamrater!!! :-)

Uuuu, va bra vi ä!!!

Kommentarer (tackar för dem- de gör mig så GLAD!) får mig ofta att spinna vidare i mitt tänk. Skrev igår om den gravida 14-åringen, och, citerar Dina: "Var är föräldrarna?" Men, som sagt; jag önskar flickan och hennes bebis all lycka. Tidpunkten i livet för när man väljer att bilda familj är ju så olika. Vissa känner sig inte alls mogna strax efter 20, vilket jag gjorde, och det har hittills gått bra för min dotter (som kom först av mina barn), så jag antar att min mammainsats inte varit total pannkaka, men jag säger å andra sidan det motsatta.

Jag skulle aldrig, så här strax före 40, orka med en ny bebis! Att bli gravid nu, är nog det sista jag skulle vilja. Jag har en väninna som passerat 50 och som FORTFARANDE- om hon kunde, skulle vilja känna lyckan över att vara gravid. För mig var "graviditetslyckan" överskattad. Tyckte det var underbart när bebisen väl kom, men fy, så jobbigt att gå omkring med svallande hormoner, konstanta humörsvängningar, ständig trötthet, illamående ibland och att för övrigt känna sig som en stor, översvällande padda. Och den stackars bebis som skulle ha oturen att "välja" mig som mamma nu, när jag njuter av att se mina barn växa upp och bli alltmer självständiga, ja, den skulle det vara riktigt synd om! Så ser jag fet ut, beror det enbart på för mycket grädde i såsen. Var tid har sitt, och det där har jag redan gjort.

Sov Gott, Kamrater! :)