Hej igen, goa kamrater!

Nu är jag här igen!!! Å jag sitter här för att varva ner lite. Kvällen blev en smula stressig efter impulsidéen om Sälen!

Vi åker imorgon bitti och jag upptäckte när jag skulle packa- det här kom ju lite snabbt, att det varken fanns sängläder eller underkläder rena, så det räckte. Slänge in en drös i tvättmaskinen; torktumlaren går fortfarande på högvarv! Har fixat kattvakt med en dags varsel- tusen tack för fina Gittis!!! ;-)

Fryst im mat, städa borde man göra, men det hinns inte, så vi lämnar huset i en liten mysig röra! Jaja, så är det.

Har förresten, vid tidigare tillfällen hört talas om folk som skrivit på Facebook o dyl om att de ska resa bort och fått inbrott.

Men vet Ni vad:

Det behöver inte jag vara rädd för!

För vi har en kattvakt med man här!!! :)

Så här får ni tji, Tjuvar!!! :-)

Neej... Åter igen ber jag att få önska er alla en Glad Påsk!

Kram från mig

Snacka om impuls-ryck! Min familj fick just ett bra erbludande om påskfirande i Sälen, kvällen innan, liksom;) Å jag som jag förberett påskmat... Men det är klart att det känns lockande att sticka till Sälen; sista helgen nu. Så jag kommer, helt oväntat, att fira påsken i Sälen! Kul!!! Får väl se till att packa lite nu då...

Jag älskar impulsryck! Hela jag är ett stort impulsryck! ;)

Ett år har vi gjort en förberedd Turkietresa. Den blev svindyr. De andra åren vi varit ute och rest, har vi bara känt: "Nej, nu är det för regnigt. Vi bokar in en resa till solen." Och gått in på en resebyrå, bokat någon bra och prisvärd sista minuten-resa och bara dragit, med dagars varsel. Så kan man göra när men har ett relativt långt sommarlov. En av många fördelar med att vara lärare, faktiskt.

Skrev om Lena igår. Om min fina vänskap till henne, hon har själv varit inne och läst...

Lena fick mig att tänka på Muppen. Muppen är också en kär vän till mig. Muppen och jag jobbade tillsammans i ett par år, tror jag? Numera är han gatuchef; långifrån skolvärlden, men jag tycker fortfarande att vi har en fin kontakt, kanske inte lika frekvent dock, av naturliga skäl. Men vi har samma humor, Muppen och jag. Och det var en stor glädje att jobba ihop med dig! Skratt varenda dag, vilket passar mig! Man kan vara så duktig, drivande och strukturerad, även om man har roligt. Det ena utesluter inte det andra, för mig är det nog t o m en förutsättning!  Gravallvarliga människor har jag svårt att fungera med. Detta har varit lite kämpigt för mig när jag nu befunnit mig i en rätt allvarlig situation. Folk vet inte riktigt om de törs skämta med mig, vilket jag förstår och jag är tacksam för all den respekt jag mött, med tanke på min sjukdom.

Men man kan skämta med mig!!! =)

Har förresten gjort planer med min läkare och försäkringskassan. I oktober beräknas jag att bli friskskriven. Om allt går efter planerna. Det tar sin lilla tid, det här, tydligen...

Ha en glad påsk alla Påskkärringar & Gubbar!!

Jag har varit ute och promenerat. Ungefär samma runda som jag och Lena brukar gå, vilket- inte helt osökt- fick mig att tänka på just Lena.

För ungefär elva år sedan flyttade en ny småbarnsfamilj in här på gatan. Jag såg att kvinnan i familjen var gravid, precis som jag. Jag sökte kontakt med henne, tänkte att hon och jag kanske skulle kunna träffas någon gång tillsammans med våra "blivande" bebisar.

Jag upplevde dock kvinnan som lite kortfattad, visste inte riktigt var jag hade henne, men pratade vidare med henne när vi sågs nästa gång. Jag gav henne mitt nummer "Det skulle vara trevligt att höras av någon gång" och just då, i denna stund- jag visste det inte då, men jag vet ju nu- hade jag funnit en av de bästa vänner jag någonsin haft. Lena. Jag har ingen biologisk syster, men jag har fått en genom livet.

Jag har ju varit inne på schlager i ett antal tidigare inlägg, så jag fortsätter på det temat. Säger bara: OÖVERVINNERLIGA!!!

Nu ska jag bli "gammal kärring" som säger att "det var bättre förr!"

Satt igår och tittade på gamla minnen från min barndom. Min idol, när jag var liten: Nicole. Hon vann eurovisionsschlagerfestivalen med Tysklands bidrag (ojojojo... har jag stavat rätt nu månn tro?) 1982 och hon blev väl en idol för många flickor, inte bara mig.

Hon hade ett budskap i det hon framförde; hon hade något att komma med, anser jag nu, också som vuxen.

Så tog jag mig en liten titt på "dagens flickidol"- skulle jag väl kunna tänka mig. Charlotte Perelli har var också vunnit melodifestvalen. Och här får vi vuxna kvinnor runt "småflickorna" nog resa oss upp.

Det här är vad Perelli kommer med.

Kul, förvisso, men jag undrar stilla:

" Var är budskapet här?"

"Vad vill du förmedla?"

Kom också ihåg, kära väninnor, att detta är en kvinna, som nog är förebild för många unga "töser".

...hade jag en idol. Hon såg ut som ovan. Nicole.

Det här var den första skiva jag köpte. LP, som det hette på den tiden, och jag spelade den här låten om och om igen, varje dag. Började själv spela gitarr och inspirerades av det tyska språket tack vare den här låten.

Jag valde tyska som B-språk och älskade det (jag är nog den enda människa i världen som tycker att tyska är ett vackert språk;)

Minns du den här låten? Ganska vackert budskap, för dig som inte läst tyska: Hon sjunger om värme, kärlek och drömmar till den kalla världen men "jag vet att min sång inte ändrar så mycket- jag är bara en flicka som säger vad jag känner."

Den var på modet 1982. ;-)

Läste i dagens VF om "påskupproret". Upproret mot försäkringskassan; personer som blivit utförsäkrade, trots värk och sjukdom. Kallt och fruktansvärt...

Likväl på en blogg om en människa som mist sitt barn och möjligtvis inte får vara hemma i mer än 90 dagar, då går sjukförsäkringen ut.

Själv vill jag dock påskina att jag bara haft positiva erfarenhet av försäkringskassan.  Men jag har väl haft tur, antar jag. Tiden för handläggning har gått snabbt och jag har fått en handläggare som är klart insatt i just min sjukdom; jag är ju tyvärr långtifrån ensam om den, och som har förståelse för hela situationen- för "uppgång och fall" so to say.

Så jag, personligen, har inget alls negativt att säga. Men jag tycker att det är beklagligt för dem, som jag förstår, blivit drabbade. Det finns säkert undantag som bekräftar regeln, men jag är ganska säker på att de människor som vill sitta hemma och stirra på en vägg, är ganska få. Det finns säkert de som utnyttjar systemet, men de kan omöjligt vara många. Har man av läkare blivit bedömd som icke arbetsför-  hur kan de då tveka? Läkarna är ju professionella (ja, det finns säkert undantag här också) men jag kan personligen intyga att inför en sjukskrivning sker en mastodontundersökning. Det är inte bara att ringa och säga: "Hej, jag är sjuk"

Attans, vad många timmar, kan jag säga, som jag suttit hos läkare och terapeut på Clarahälsan, där jag fått min behandling. Blodprover har tagits, hela min kropp har undersökts, tror t o m att jag drogtestats, så att inget eventuellt missbruk föreligger, jag har pratat med en beteendevetare, som med sin profession och erfarenhet omöjligt skulle kunna "släppa igenom" någon som "bara skojar". Eller utnyttjar systemet.

Så, jaa: Det hela känns ju fruktansvärt beklagligt. All min sympati för alla de sjuka stackare som blivit utförsäkrade och tvingas gå till socialen för att de inte kan arbeta p g a sjukdom.

Jag brukar stryka och fixa fram veckans kläder på söndagskvällen, men igår tycktes halva min garderob vara försvunnen (vi är ju två om ganska många klädesplagg nu) jag och min- hör och häpna: 5,5 cm (än så länge!!!) längre dotter!!!

 Kvinnorna i min släkt har varit små genom generationer: Min mormor var 1,58 eller dylikt och kallades "Lillelsa" har jag fått höra, min moster och mamma är korta (jag är relativt lång för att tillhöra vår släkt) och min far har också små kvinnor bakom sig, som jag uppfattat det. Tror att också min farmor var en bit under 1,60-strecket, fast jag hann tyvärr aldrig träffa henne.

Och så helt plötsligt, får jag en lång och ståtlig dotter! Det känns ju kul! :) Hon bär upp alla kläder så fint, sååå! Och kallar mig "Lilla mamma". Vi ser lustiga ut när vi står bredvid varandra och tittar oss i spegeln, har hon högklackat blir hon någon decimeter längre än jag. Så det kan bli... ;)

I alla fall, var jag tydligen dålig på att stryka och förbereda veckans kläder igår, så jag fick fram ett litet hopkok imorse när jag skulle gå till jobbet, för att därefter gå vidare till min sons skola på utvecklingssamtal.

"Men mamma" säger Gabbe: "Så där kan du bara inte komma till min skola. Du ser ju ut som Pippi Långstrump!" =)

For morgonjäktad till jobbet "som Pippi Långstrump" men respekterade min sons önskan om att inte gå klädd i prickig kjol, skinnstövlar och rosa kofta på hans utvecklingssamtal.

Snabbt hem och tona ner efter bästa förmåga!!! ;)

Och... ja, han var nöjd när jag kom. Lite mera nedtonad.

 Morsan kom lyckligtvis inte som Pippi Långstrump.

Och jag blev så glad, när jag fick höra hur bra det går för Gabbe i skolan. Jag har sagt det förut: Man kanske inte "får" skriva så här; det låter alldeles för högfärdigt, men jag har haft en rätt tung vinter och höst, så jag tycker ändå att jag förtjänar att åtminstone få framhäva mina barn, och glädjas åt deras framgång. 

Gabbe har jättefina resultat, liksom sin syster, som också hade utveckligssamtal just idag, fast med sin far. Hon går på högstadiet och har i alla ämnen, utom slöjd, uppnått det högsta betyget.

Å jag är stoltaste mamman i världen!!! :-)

Sov Gott!!!

Jag tycker verkligen om påsken. Det har jag alltid gjort. När jag var liten satt jag och målade påskbrev i månader före påsk. Hade till slut flera hundra, som jag inte kom i närheten av att kunna lämna ut på självaste påskafton när jag gick påskkärring (också det var en supersysselsättning för mig- förstår inte riktigt nöjet i det nu, men jag minns att jag verligen längtade efter att få klä ut mig och gå runt och dela ut dessa påskbrev). Alla år, tror jag, jag gick, gick jag med samma kompis. Det var en tradition för oss, mig och Ulrika. Undrar vad du gör nuförtiden, Ulrika? Jag har nog inte sett dig på 20 år...

Idag har jag pysslat värre än på mycket länge. Har städat huset, hämtat påskris, och äntligen bytt ut ljungen jag satte i krukor i höstas (och den har stått sig otroligt bra genom hela långa vintern; den ser i princip lika fin ut som när jag satte den, det har aldrig hänt förut, men nu ska den bort likväl) mot påskliljor.

"Jag har aldrig sett ljuset

som denna vår

får vintern som gick

var ovanligt svår.

Så bittert och kallt

har det varit i år.

Men nu kommer värmen.

Nu är det vår."

Hääääärligt!!! Eller hur?