...tillsammans med eleverna.

Mig sa det hela jättemycket- och jag tror att eleverna tyckte samma sak.

Den var nästan allt igenom komisk- en kollegas/väninnas man (som nog är känd som komiker/musiker här i Värmland) och två andra förde fram ett mycket viktigt budskap med glada skratt och faktiskt och faktiskt tårar- för min del. En av de andra två var Björn Starrin, känd från "Bröllopsfotografen" bl a.

Det är så häftigt med komik med djup, tycker jag. Inte bara blaha-blaha, skratt och fniss och hola bandola, utan en "text" som kan tolkas.

Budskapet gick ut på det här med människovärde.

Att älska någon för den han/hon är. Inte för det han/hon presterar. Att vi alla är unika och bör uppskattas just därför. Vi måste inte falla in i mallen för "den vanliga människan" - för den finns inte. Vem tusan är "normal" förresten?!

Själv känner jag mig ganska långt därifrån.

Blandat med mycket skoj berättade sedan väninnans/kollegans man om deras äldsta barns födelse.

Om hur dottern var handikappad- men så älskad ändå. Just för den hon är. Så fruktansvärt härligt!!! :)

Det är något jag själv tampas med just nu- minnen från min egen barndom- och något jag med all säkerhet inte är helt ensam om.

 Hur viktigt jag upplevt det där med att vara "lyckad" - och vad sjutton är det?!

Är det att vara så "perfekt" som möjligt?

-Och åter- vad är det?

Finns det en mall, kanske?

Eller finns det kanske något som är större?

Sov Gott!