Jag blev så smickrad idag, när min nya klass frågade hur gammal jag är, och de trodde att jag var yngre än jag är!!! ;-) Första gången i världshistorien: i ungdomars ögon brukar man ju tyckas komma från stenåldern, men de trodde att jag var runt trettio och jag är runt fyrtio. Ååå, ooo lala!!! :)

Fast jag är gammal till åren på skolan, jag tillhör nog gänget som knegat där längst, smälter väl snart ihop med väggarna, haha!!! Känns så konstigt det där; en av mina kollegor nämnde att han är 42 i år, det var så nyss han (och jag) var en av de unga, nya på skolan. De som lyssnade på de äldre: jag hade en kollega som blev någon sorts "fadder" för mig under min första termin, han undervisade i samma ämnnen som jag och han kom varje dag till mitt klassrum och frågade mig hur allt hade gått, han gav mig tips och råd och han sa åt oss unga att det var viktigt att vi också delgav våra åsikter på personalmötena; vi som var nya hade så många färska idéer att komma med, men vi satt nog mest tysta och bara lyssnade på diskussionerna, som stundom blev heta.

Det var en härlig man det här, men tyvärr finns han inte i livet längre.

Apropå ålder, sa gamle kloke Strindberg:

"När man är tjugo har man löst världsgåtan,

vid trettio börjar man tänka över den

och vid fyrtio finner man den olöslig."

Själv hade jag (lustigt kan man ju tycka så här i efterhand) i princip stakat ut hela livet vid tjugo. Strax efter 20-strecket var jag färdig med mina universitetsstudier, hade träffat mannen i mitt liv, förlovat mig med honom och jag fick barn direkt när utbildningen var färdig. Jag fick ett lärarvikariat som efter ett par månader ledde till fast anställning, vi köpte hus och en volvo. Punkt. Vad som fattades var bara ett syskon till lilla flickan, helst då en pojke, då vi redan hade en tjej- och så blev det. Så skulle livet gå som på räls fram till dess att det var dags att dö. Ungefär...

Lyckligtvis blev det inte som jag hade tänkt mig- det hade ju bara varit för tråkigt. Som om livet bara varit en lång raksträcka utan hinder att ta sig över, utan rädslor att övervinna. Ett liv utan att tidvis få kämpa.

Ja, jag säger som gamle Strindberg: "Vid tjugo har man löst världsgåtan" men det är allt en nedrans tur att det visade sig att det inte riktigt var så enkelt. Annars hade det väl växt mossa på mig nu!!! ;)

Sov Gott!

Och tack, min kära "gamla" Charlotta, för kommentaren och för att Du läser!!! 

Jga blev så glad... kram