Dagens skönaste stund: I lugn och ro en stund innan sängdags.

Barnen sover. Det är tyst och mörkt i huset. Bara en av katterna och jag vakna.

Ett brännhett ämne: vikt. Det är så f-bannat tragiskt att se var enda tidning fylld av bantningstips, menyer, dieter- i sådan kvantitet!!!

Det är självklart jätteviktigt att leva sunt och hälsosamt, men vad är "sund?"

Ända sedan jag själv var tonåring har jag haft former, jag har aldrig (utom när jag fått barnen) känt mig fet. Så plötsligt hände något med min kropp, det är fem år sedan ungefär, och höll i sig några år: Jag rasade i vikt. Personer som inte sett mig på länge var superförvånade, en nära anhörig frågade försynt om jag hade fått anorexia. Saken var den, att jag inte själv styrde över viktraset. Jag slutade känna hunger, sov knappt och maten jag åt åkte ut med en gång.

Det störde mig inte särskilt mycket, eftersom jag fick en väldigt "snygg" kropp. Jättesmal. Köpte kläder i storlek 34 och fick nästan inget annat än komplimanger av mina medsystrar för att jag blivit så smal. Jag var f-bannat sliten till slut och reagerade själv när jag vid ett tillfälle vägde mig på Apoteket för att bara av ren nyfikenhet kolla upp relationen fett- muskler och fick veta att jag var underviktig. Gick till läkaren för att få hjälp att behålla maten. Fick medicin- det hjälpte ett tag (magen var enormt "stressad" sa de) men så fort jag slutade med medicinen, återkom besvären. Till slut kraschade hela jag i en s k "utmattning". Kroppen var slut, liksom själen.

Nu har jag återhämtat mig. Har mer energi än på många år!

Och har återfått mina gamla kurvor.

Vad som stör mig är bara, att jag kan ta fram de där små kjolarna och önska att jag blev så där smal igen. Fattar ni: Det var sjukt och däri ligger skönhetsidealet!!!

Enligt media ska vi kvinnor helst ha storlek 34, även om vi fött barn och inte inte alls är små flickor längre. Har vi inte det, kan man sälja bra på bantningstips och unga flickor tror att det är så där man ska se ut hela livet- då är man snygg!

Det ironiska är, att frågar man männen, har de ofta en helt annan bild av kvinnlig fägring än den vi kvinnor/tjejer blir itutade. 

Och jag säger, från hjärtat, att när jag tittar efter karlar, spanar jag inte i första hand in dem som ser ut som små pojkar. Man vill väl ha en karl som är karl, om man är vuxen, inte en slimmad tonårsgrabb, det vore ju nästan lite underligt?!

NEJ, KÄRA MEDSYSTRAR: NU SKITER VI I DET DÄR VI BLIR ITUTADE!!!

Låt oss leva sunt, men tillåta oss att må bra och ha energi och vara stolta över att vi är kvinnor.

Inte småflickor längre.

Sov Sött! ;)

Apropå godingarna och fotot nedan måste jag berätta en lite rolig historia. 

Min väninna Sayran fick (hon ville köpa) den vita honan Atena, men det visade sig, när hon haft katten någon vecka, att den tyvärr var döv. 40 % av alla vita/blåögda katter är tydligen det, och jag trodde jag hade kollat upp henne. Hon kom alltid när jag skramlade med torrfodret och sprang när jag dammsög. Kruxet var bara, att jag inte tänkt på att när katterna är små, gör alla allt samtidigt. I alla fall gjorde mina det. När en gick på kattlådan, gick alla fyra på kattlådan. Osv. Så Atena fäljde helt enkelt bara strömmen, och lyckades dölja sitt handikapp för mig. Men nu vet jag ju, till nästa kull.

Det lustiga kommer nu:

Jag berättade för mina vänner att Sayran fått katten av mig, men inte kunnat behålla den, då hon efter någon vecka märkt att den var döv.

Flera av vännerna tystnade. Till slut sa någon: "Var katten död?"

Flera i sällskapet hade hört fel, tyckt att jag sagt dö´ istället för döv.

Inte underligt att de blev storögda; De måste ha hunnit tänkt en hel del de där sekunderna, innan missförståndet uppdagades:

"Jag gav katten till Sayran, men efter en vecka upptäckte hon att den var dö..." =)

Korkskallar till brudar, liksom:

"Vad är det för fel på katten- den bara ligger där???!!! HALLÅ katten!!!

Ååå, nu har vi svaret svaret: Den måste va´dö'!!!"

Ja, vi fick oss ett gott skratt, och katten lever!!!

Sov Gott!