Klockan har passerat elva, men jag får sova ut imorgon. Sedan blir det "lilla julafton" med pappa, som är bortrest under julen. Det jag mest ser fram emot vad gäller jullovet är att få sova ut på morgnarna. Och få ordentligt med tid till att träna. Naturligtvis också att få tid till att verkligen mysa med barnen.

Jag sitter fortfarande här vid datorn; lyssnar på musik och har det skööönt.

När jag skrev föregående inlägg slog det mig att jag, på tal om egen-tid, att ekonomin "suger" när man är skild. Hade jag inte haft släktingar i ryggen hade jag, ärligt talat, haft svårt att klara mig på min lärarlön. Fast det är väl få ensamstående morsor som kan svassa omkring med en fet plånbok. Skral ekonomi är alltså priset jag får betala. Men vet ni vad, go´ vänner: En starkt positiv grej (apropå ensamma fredagkvällar, se nedan) är att få slippa dessa evinnerliga parmiddagar. Det var synd om min exman, han gillade ju det där, och många gånger "offrade" jag mig så klart, men emellanåt tvingades han ofrivilligt sitta ensam med mig på helgkvällarna. Med tjuren Ferdinand som hade helt andra intressen. Parmiddagarna var hemskt trista, i mina ögon, och jag var säkert urkass på att dölja min tristess, trots att jag försökte. Om inte annat avslöjades det väl när jag desperat hällde i mig på tok för mycket vin. Snark, liksom... :/ Inte bara uttråkad, utan dessutom odräglig.

Så fruktansvärt fel det kan bli. Men det är tur att man kan bryta upp och göra om. Lyckligtvis sitter vi inte fastlimmade i våra positioner, även om det känns så ibland. Man kan förändra saker. Om man verkligen vill.

"Är kläderna du bär för trånga; byt! "

Ulf Lundell (så klart)

Livet är för kort!!!! :))

Nu är det fredag igen!

Ensamvargen i mig får njuta lite, när barnen åkt till sin pappa (jag vet ju att de snart kommer tillbaka) och jag får sitta här och gotta mig i lite Lundell.

Jag behöver den här tiden så väl. Låsa dörren, stänga av telefonen.

Nu är det bara jag- helt underbart! :)

Detta betyder inte att jag inte älskar mina ungar, eller är totalt asocial (hoppas jag, i alla fall!!! =).

Men min egentid värderar jag otroligt högt. (Så får man väl kanske inte säga högt, då betraktas man som lite konstig antar jag, och möjligen egoistisk. Särskilt om man är kvinna. Man ska helst tycka att det är tråkigt att vara ensam en fredag kväll. Om man är normal. Men det struntar jag i. Jag har alltid haft ett ganska stort behov av att dra mig undan emellanåt.)

Förresten: vem vill vara normal- och varför?

Normalbegåvad, normalsnygg, smälter in i tapeten, är som alla andra. Sticker inte ut på något vis. Ingen minns dig i den stund du lämnat rummet.

Tänk om mannen ovan hade varit normal. En vanlig man i 60-årsåldern, lik andra män i 60-årsåldern. Då hade jag inte suttit här och njutit av att lyssna på hans ord. Livet hade med andra ord varit lite fattigare om Ulf Lundell varit normal. I alla fall för mig.