Ooolala... äntligen sitter man ner efter dagens aktiviteter, full fräs i lingonskogen. ;)

Nu väntar kudden snart på mig... 

Jag ska berätta en liten hemlighet för Dig där framför skärmen- bara för att Du läser här och nu. Sedan ett och ett halvt år tillbaka, eller lite drygt, är jag skild. En helt ny värld öppnades när man klev ut ur äktenskapets trygga borg: Stå på egna ben. Lära känna sig själv på ett helt nytt plan. Livet blev på många sätt annorlunda än när man levde i ett äktenskap- och jag är fortfarande kvar i njutningsstadiet. Trots alla bekymmer är jag faktiskt en rätt lycklig kvinna nu.

Ett otal gånger har jag diskuterat det här med skilsmässor och relationer med diverse mer eller mindre erfarna vänner och väninnor, och rent generellt tror jag att män är mycket mer rädda för ensamheten än vi kvinnor. Kan bero på att som ensamstående kvinna har man alltid "friare." Män jagar- det ligger i deras natur. Jag vet, att den dag jag känner för att binda mig är det inte särsklit svårt att få tag i en ny karl och jag är sååå impad av alla härliga, mogna män som vågar "gå på". Som bjuder ut- och till, frågar, ger komplimanger och inte är det minsta oroliga att bli betraktade som "påhängsna". :)

Det tycker jag är såväl häftigt som manligt. Jag har i en del tidigare relationer, hamnat i lägen där det är jag som hela tiden bjudit upp till dans, vilket är helt i sin ordning emellanåt, men tråkigt i längden. Vet inte vad det beror på- jag har kanske tendenser att uppta väldigt stor plats? Att bara ta över hela scenen- vad vet jag?

Fast jag gillar ju inte det där... Har säkert med barndom och fostran att göra.

JAG VILL HA STARKA, DRIVANDE MÄN- INGA KNÄHUNDAR.

Det var min lilla hemlis (från insidan av skallen på en av många ensamma mammor:)

Alla kvinnor tänker kanske inte som jag, förvisso, men jag vill ändå sända min varmaste hälsning till Dig som inte sitter på rumpan och väntar på bättre väder; som går på, tar initiativ och är (i mina ögon) Man.

Du är sååå imponerande.