Idag har vi tränat igen. Hjälp, vad glad jag är att jag har Anders. Drar med mig till gymmet- och jag mår sååå bra när jag väl är där och framför allt när träningen är avklarad- alltid lättare att komma till skott, få det gjort, när man är två. Annars är det lätt att skjuta upp det, tycka att man är för trött. Förvisso är jag typen som gärna tränar solo. Jag har kört egna gympapass många gånger hemma på vardagsrumsgolvet när barnen var små och tiden knapp mellan dagis, jobb, ungars aktiviteter och hemarbete. Jag går gärna ut och promenerar- helt ensam.

Men det är ändå skönt när Lilla Latmasken gör sig hörd, just det där att ha någon som man redan bestämt med. Då måste man göra det, trots att Lilla Latmasken trilskas. Lilla Latmasken måste ständigt bekämpas- fast den är envis emellanåt... :-)

Träningen ger mig de endorfiner jag inte kan leva utan.

Skulle vara skönt att bli riktigt j-a tokkär; bara för hormonernas skull!!! Det sägs att ett ämne besläktat med amfetamin produceras i hjärnan när man blir tokkär. Det där ruset är ju helt underbart!!! ;) Jag har aldrig provat amfetamin- och har inte heller för avsikt att göra det. Därför hoppas jag innerligt att jag snart blir tokkär, men det där kan man ju inte styra över själv, tyvärr.

"Den dag du kan lära dig att styra ditt hjärta- ring mig, för då vill jag veta hur du gör!" /Citat väninna Lotta