Tomas Gunnarsson, författaren till Att överlista Jante, skriver så mycket vist:

"Jag sitter i bilen och får se en annan bilist sträcka finger åt mig, och så gör jag det som jag aldrig brukar göra - jag svarar med samma mynt och ger den andra bilisten mitt finger.

Så fort jag gjort detta, känner jag att jag hamnat på samma sandlåde-nivå som den andra personen och kan konstatera att jag tagit mig ner i offergropen.

Förhoppningsvis kan jag lära mig något av händelsen och bli mer rustad inför nästa tillfälle då jag ställs inför en liknande prövning. Om jag kan lära mig något av dagens incident, har jag omvandlat ett misslyckande till en lyckad miss."

Två goda:

1) Omvandla misslyckandet till lärdom.

2) Blir du bemött på sandlådenivå (det kan du inte göra något åt): Följ inte med ner! En av mina fantastiska vänner, Leif, lärde mig för en tid sedan att man i möjligaste mån bör hålla sig kall om någon börjar skälla på en. Jag har inte alls lyckats alltid; det är så lätt att tappa fattningen och i den stund man retat upp någon så till den milda grad att denne tappar fattningen, har den "ostadige" hamnat i underläge.

Linus på linjen, liksom. =)

 Jag lyckades nu under kvällen väldigt bra, vid middagsbordet, faktiskt. Men det är inte alltid man gör det man borde göra. Verkligen inte för min del.

 Tackar förresten min lyckliga stjärna för att jag är kvinna nog att inse mina brister och tillkortakommanden.

Det är faktiskt inte alla som besitter den egenskapen- och det finns väl inte mycket som är mindre ocharmigt?! (Skrev jag rätt nu, tro? Jag ville säga att det är frånstötande med människor som hela tiden måste visa sig perfekta; lyckade och felfria på alla de plan). Jag undrar förresten om de tycker så själva (då är det ju fruktansvärt pinsamt!!!) eller om det bara är en fasad de håller upp för att de är otrygga i sig själva, inte tror att de är bra nog, trots några skavanker?

Jag har själv kämpat en del med min syn på mig själv som otillräcklig, men jag tror att jag rott åtminstone en del av lasset i land.

"Alla är välkomna till kyrkan utom den som är perfekt" sa min dotters konfirmationspräst inför konfirmationen och det tänker jag ofta på. Kloka ord.

Ödmjukhet, säger jag bara. Underbart!