Alla inlägg den 25 maj 2013

Av Beatrice F Wik - 25 maj 2013 08:30


Jag promenerade på Frödings gamla mark, härom helgen (se nedan). Och visst är det något speciellt med skalden jag nästan bott granne med. Jag bor i princip ett stenkast från Alsters herrgård, där han växte upp. Karlstadpoeten. (Blev f ö som barn vittne till den kända och förödande branden i vår stad den 2 juli 1865.)

Oj, vad mycket skojsamt jag har att visa mina små elever till veckan, det slog mig just. Vi ska på studiebesök i Karlstad; jag jobbar några mil därifrån, på landsbygden- som lärarinna. Jag skrev "lärarinna" då jag är inne på Fröding. Det lät fint ;). Lärarinnor var lite speciella på den tiden, bodda ofta nära skolan, var inte sällan ogifta och ägnade väl större delen av sitt liv åt att vara just lärarinna. Som ett kall. Som prästen.  




En ghasel (Gustaf Fröding)



Jag står och ser på världen genom gallret;


jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,


det är så skönt att se, hur livet sjuder


och kastar höga böljor upp mot gallret,


så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,


när skratt och sånger komma genom gallret.


 


Det skiftar ljust av asp och al och björk,


där ovanför står branten furumörk,


den friska doften tränger genom gallret.


Och över viken vilket präktigt sken,


i varje droppe är en ädelsten,


se, hur det skimrar härligt genom gallret!


 


Det vimlar båtar där och ångare


med hornmusik och muntra sångare


och glada människor i tusental,


som draga ut till fest i berg och dal;


jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut


och dricka liv, om blott för en minut,


jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret!


 


Förgäves skall jag böja, skall jag rista


det gamla obevekligt hårda gallret


- det vill ej tänja sig, det vill ej brista,


ty i mig själv är smitt och nitat gallret,


och först när själv jag krossas, krossas gallret.


Hemskt att säga, men jag kan faktiskt känna igen mig i dikten. Det där jag skrev nedan, om att det var länge sedan jag såg hur vackert det faktiskt är på sommaren. Bara att gå ut i naturen och ta för sig, liksom...

Jag anser att Fröding beskriver en depression. Det finns inget som är så fruktansvärt som att drabbas av depression. Svårt att beskriva för den som inte varit där; Fröding har lyckats ganska bra. Det är som om man lever i en egen bubbla- och livet där ute, med alla glädjeämnen, är inte för mig. Jag når dem inte. Kraften finns inte längre. Man slutar att bry sig. Inget spelar roll. Spelar ingen roll om jag lever eller är död. Om blommorna är vattnade eller om man är älskad eller hatad av hela världen. Jag försvarar på intet sätt självmord, men jag har förståelse för dem som tar sitt liv. Man är för djupt innanaför sitt galler, som Fröding skriver, för att kunna sätta sig in i näras och käras tankar och känslor. Sjukt. Depression är en sjukdom. Som ingen kroppslig smärta i världen kan likställas vid. Tycker jag, men då har jag inte haft alla krämpor i världen heller, förvisso.

Stackars Fröding hade inget Klarahälsan som gick in och botade hans psykiska illamående. Han vistades tidvis på olika mentalsjukhus och avled slutligen av ett av sina försök att dämpa smärtan. Alkoholen i kombination med hans diabetes tog hans liv.

Fröding, härliga Fröding, allas vår värmlandspoet.

Jag tror jag förstår hur du har känt.

 

Presentation


-beabloggar-
Av Beatrice F Wik

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23 24 25 26
27 28
29
30 31
<<< Maj 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Annat språk


Skapa flashcards