Idag har Elli haft sin sista konsert. På alla de här sex åren hon gått i musikklass. Känns som om en era är till ända. Så många konserter jag gått på. Suttit där och lyssnat, stolt och rörd. Nu går stortjejen min ur grundskolan. Otroligt, jag minns min egen grundskoleexamen som igår. Där satta jag punkt för barndomen.

Lattjolajbantiden var över. Jag gick tre tuffa år på gymnasiet; det var mycket plugg på NA, man började planera för framtiden, för universitet och jobb. Konkurrens om betygen som på den tiden var relativa, och i en NA-klass hade ett gäng läsmalar samlats. Det var mest killar. Jag lärde mig umgås med dem, som kamrater; tala deras språk, som jag tidigare inte behärskat. Det mera raka språket- utan omskrivelser. När jag tog studenten tre år senare var jag kär i den man som skulle bli far till mina barn. Samma dag jag gick på skolbalen fick jag nyckeln till hans lägenhet. Det gick fort. Snart var jag förlovad och några år senare mamma.

Jag ångrar ingenting. (Fick en gammal låttext på skallen: Jag ångrar iiiingenting- kasta första stenen den som är utan synder.)

Nu har exet och jag varit på dotterns konsert tillsammans. Jättetrevligt och vänskapligt; min exman och jag- precis som förr. Stridsyxan är begravd och vi ska ha fest tillsammans för Elli när hon går ur nian. Så mycket det betyder för mig! :-) Så mycket Håkan har betytt för mig genom åren, trots att vi inte alltid dragit jämnt. Jag har ändå den allra störst respekt för den man som en gång älskade mig; få känner mig så väl som han.

 Sååå skönt att bete sig som en vuxen människa!!!