Vet du om att jag har en fantastisk kropp?

Jag är så stolt över den!

Den är varken lång eller slank och har inte på långa vägar det där som som media försöker inbilla oss kvinnor att vi ska ha för att duga. Jag har ärr efter eksem och och en hel rad av skavanker både här och där. (Jag har till och med olika långa ben; det ena benet är någon centimeter längre än det andra.)

Men jag kan inte låta bli att förundras- och vara stolt över den.

Min kropp har läkt efter både det ena och det andra; kämpat på trots att jag egentligen emellanåt misshandlat den. Den har sagt ifrån med smärta när min själ inte mått bra. Den har skrikit högt att jag ska bryta upp, sakta ner eller förändra mitt sätt att leva.

Min kropp har satt två barn till världen. Den har sprungit långt och den har knatat på i regn och sol. Den har älskat och skrattat, kämpat och burit. Den har alltid velat vidare, kravlat sig fram och velat resa sig upp igen, aldrig någonsin gett upp.

Så våga inte komma hit och påstå att min kropp inte är bra nog för att den inte uppfyller alla påhittade kriterier för hur en kvinnokropp ska eller bör se ut! 

Det där går jag inte på; min kropp är ju bara helt fantastisk! Exakt så som den är.  :-)

---------------------------- ------------------------------- --------------------------------

Jag fann ett liknande inlägg någonstans i en tidskrift, men hittar nu i efterhand tyvärr inte källan- så jag kan inte citera, utan nöjer mig med att låta mig inspireras av vad denna härliga kvinna skrivit apropå kroppsideal- och för det med nöje vidare. På detta sätt.

... varifrån kraften kom.

 Det finns inte ens på kartan, för mig, att allt det här bara är en slump.

Att allt bara skulle vara en meningslös kamp, utan en djupare mening.

Att livet bara skulle gå ut på allt det där vardagliga (förvisso inte så "bara"...)

Men det är så mycket vi inte förstår, inte kan förklara.

Det är alldeles för vackert, för att inte vara något mer- mer än det vi ser.

Min kristna grundtro har följt mig genom livet, trots att jag inte på något sätt varit högkyrklig.

Och jag blir mer och mer medveten i min tro, allt eftersom åren går.

"DET ÄR I SKYDD AV VARANDRA- SOM VI LEVER"

Nu har de varit här och fixat ett nät åt oss, så nu kan jag blogga igen! Tjohoo!!!

Som jag saknat dessa skrivstunder!

Lärde mig en sak, dock, av att inte ha tilllgång till nätet: Facebook är en enorm tidstjuv. Så det lägger jag ner- i alla fall ett tag. Jag kan nämligen inte försvara min tidsbrist och stress- emellanåt- om jag SAMTIDIGT har mage att ägna en massa tid åt slötittande/slöskrivande på Facebook. Dessutom står det mig upp i halsen ibland. Ja, jag är med all sannolikhet inte ensam... Ni vet det där: "Idag har jag ätit bästaste, nyttigaste, godaste maten med finaste älsklingen i vårt flådiga hus med våra underbara barn och våra vältränade kroppar efter ett träningpass på tjugo timmar. Jag är sååå otroligt lycklig i mitt lyckade liv och jag vet egentligen inte varför jag låtsas, men jag bara måste visa upp hur otroligt kär och klämkäck och rik jag är. Puss."

Typ. Jag kanske är likadan själv, vad vet jag. I så fall lägger jag ner- här och nu.

"Där går min gräns för vad jag pallar med- nu lägger jag en pizza och går ut"

Men jag kommer säkert tillbaka, när jag inte kan klaga på tidsbrist i mitt liv. För kontakten med vänner och bekanta är ju skojig, också...

Så hej igen- älskade blogg!!!

Och hej igen- du som läser!

Med förhoppning och strävan om att ha något mer att komma med än bara en massa korta sekvenser ur mitt präktiga, lyckade liv.

Skrivandet och bloggandet kan jag däremot försvara. Det här är rekreation, på ett helt annat sätt. Här HÄMTAR jag kraft och energi. Det har jag alltid gjort. Inte just i bloggandet, för det har inte funnits så länge i mitt liv- men i skrivandet som sådant.

Men- DUKTIG är jag!!! =)

Jag har varit sockerberoende har jag upptäckt och tänker här och nu bryta. Lite präktigt och självgott, va?

Men JAG HAR VARIT UTAN SOCKER I TVÅ DAGAR NU. Få se hur det går... :-P

Jag saknar mitt Internet något alldeles fruktansvärt!

De kommer inte förrän på fredag och installerar det i mitt nya hem.

Så jag tjuvbloggar lite... Min elev sitter bredvid mig, med näsan i böckerna- arbetar flitigt.

Vårt nya hem på 111 är underbart mysigt. En radhuslägenhet, med egen ingång, men utan gräsmatta, däremot balkong på andra våningen. Planlösningen är hemskt trevlig; bra mycket bättre än den förra, då jag fick ringa till Elli som hade sitt sovrum längst bort från köket, när vi skulle äta. Då är det något som är för mycket...

Den andra var alldeles för stor!!! Kvadraten kunde man ju leva med, men pengar för kvadratmeter som bara står oanvända lägger jag hellre på roligare saker!

Det är sååå mysigt att inreda; vi har nya tapeter, nytt golv i delar av lägenheten och nya vitvaror i köket.

Det känns som en nystart!

Nu kan jag inte sitta här och ordbubbla längre- plikten kallar.

Å jag saknar mitt internet! ;(

Jag bara ÄLSKAR när folk vågar säga det där som andra tänker.

Ni vet "Kejsarens nya kläder": Han går omkring där sprillans naken- men ingen vågar säga det. Man är så rädd att verka dum. Så utbrister plötsligt barnet de där befriande orden, och alla andra vågar också säga vad de tycker. Leende, skrattande. Möjligen lite skamsna över att de inte själva vågade stå för sina åsikter.

Idag kommenterade jag en sak inför en kamrat på jobbet: "Titta där... så pluttinuttigt, så gulligt..." Som man säger, liksom.

"Nej, det tycker jag inte" svarar min kamrat. "Det där är ju enbart fjanterier"

Ååå, vad jag älskar kommentarer som dessa!

Åååå, vad jag egentligen skäms över att jag egentligen tycker så jag med, men jag tramsar bara med. För att man ska det, för att inte stöta sig.

Meeen så jag har funderat jag med: Skäms de inte över alla offentliga gullerier; varför pussa sin älskling på bild- så att alla ska se? Varför inte göra det när det bara är han och jag? Eller när det faller sig bara, så där... istället för att invänta publik?

I Värmland finns det ett ord som heter "jålig". Det betyder att vara tramsig, ungefär.

Folk får göra precis vad de vill.

Men det är befriande med folk som helt burdust och politiskt inkorrekt, kanske, vågar säga : "Uuuu, vad fjantigt!!! Det där är ju bara ett spel för galleriet, ju!"  :)