På de ställen jag tidigare bott, eller i alla fall sedan femton år tillbaka, har det varit tight mellan grannarna. Jag har umgåtts en hel del med dem och fått flera goda vänner- som jag fortfarande har kvar. Det uppskattar jag naturligtvis. Dock kunde jag uppleva det lite jobbigt, när det blev för tätt. Jag är inte typen av människa som bara öppnar dörren för vem som helst. Jag tycker om att ha en viss distans.

Så nu är jag sååå nöjd. För första gången på länge bor jag i ett område där man är tämligen anonym. Man hälsar på grannarna- mer är det inte. Jag bor förvisso inom samma område som jag bodde förut, men placeringen på husen gör att man liksom kommer längre ifrån varandra här. I mitt förra bostadsområde bodde det för övrigt mest småbarnsfamiljer- och de var hemskt trevliga, men de var ju av naturliga skäl ute mycket- pga barnen. Här är det lugnare.

Jag är en inbiten ensamvarg, tror jag. Trivs med anonymitet. Hälsa artigt- sedan gå.

Jag har redan mina vänner. De räcker gott och väl och jag älskar dem av hela mitt hjärta.

Luktsinnet är lite underskattat, anser jag. Ett underskattat sinne för njutning.

I alla fall för mig. Jag har på senare tid börjat uppskatta härliga dofter alltmer, liksom tvärtom: Jag har på senare tid upptäckt hur betydelsefulla lukter faktiskt är för att förstöra sinnlig njutning.

Alla har vi väl våra egna idéer om vad som egentligen doftar gott. Själv har jag inget emot doften av häst eller hästskit, rent ut sagt. Det kan nästan lukta gott, eller det tycker jag faktiskt att det gör, men alla tycker väl inte så. Likaså lukten av moped/motorcykel, den där motordoften- den är underbar, menar jag. Det doftar MAN. (Udda, va?!) Har med all sannolikhet med gamla associationer att göra. Eller en nytänd cigarett. Luktar jättegott. Jag är fd rökare. (Naturligtvis. Jag har nog gjort allt man inte ska, fast jag har aldrig knarkat. Lyckligtvis har jag en stark vilja att göra gott, så trots alla mina synder har jag alltid slutat på rätt sida vägen.)

Men nu skulle jag faktiskt skriva om dofter.

Vissa män tycks tycka att de är manliga när de luktar svett, medan jag nästintill kräks av lukten. Åtminstone är det rejält avtändande. Personligen gillar jag män som luktar RENT: rakvatten o dyl... kan väl inte säga parfym, för det låter så feminint, men det är hemskt fräscht med män som verkligen doftar- tycker jag.

Nu har jag hängt upp en nyren tvättmaskin lite här och var i huset och det är sååå njutbart. Doftljus tänder jag också allt som oftast...  Och inte finns det väl mycket som överträffar känslan av att lägga sig mellan nyrena lakan som torkat i friska luften? Det blir så speciellt... Liksom doften av nybryggt kaffe. (Mums...) =)

Eller den friska doften efter ett somarregn på en grusväg.

Eller vad sägs om doften av en kvinna (tyvärr är det strået värre än en man) som stinker unken bakfylla? Det måste väl ändå vara höjden av skönhet, rent sinnligt?

(För den som har svårt att förstå ironi var det sista ett skämt. )