Jag håller på att läsa en bok nu i sommar om artisten Micke "Svullo" Dubois, "På liv och död", skriven av kvinnan som var hans sambo fram till tre månader innan hans död; hans självmord. Jag har aldrig varit något större fan av "Svullo", det är nog helt enkelt inte min typ av humor, men jag är intresserad av att läsa om hur han kunde driva sig själv till det slutgiltiga, hur han kunde välja att ta den vägen ut. Den utvägen har inte funnits i mina tankar, trots att jag också lidit av depression vid två tillfällen.

Han blev utbränd- finns inget tvivel om saken, hans sambo beskriver det som att han duckade under trycket av en kraschad ekonomi och familjeansvaret, bland annat. De hade just skaffat sitt sjätte barn och karln var 45 år. Jag förstår att det var mycket för honom. Förvisso undrar jag varför man väljer att skaffa sex barn, men det är ju inte min sak.

Det här med familjeansvar är något lite förringat, tycker jag. Folk tror att yrkeslivet är orsak till utbrändhet och så kan det visst vara, men hemansvaret kan vara nog så krävande. Det är ett stort ansvar att fostra ungar- i alla fall för vissa- som kanske tar sitt ansvar på största allvar. En del tycks ju skita i det också; det är väl heller inte så bra.

Det beror helt enkelt på hur man är lagd, tror jag.

Personligen gillar jag att yrkesarbeta, men är mindre förtjust i hushållsjobb. Andra tycker ju om att gå hemma.

När vi var på Cypern tyckte jag hemskt synd om hotellstäderskan. Vilken SKRÄCK att gå omkring hela dagarna och städa, rum efter rum efter rum. Jag tackar verkligen min lyckliga stjärna att jag inte jobbar med städning, det är det tristaste jobb man kan göra, tycker jag och jag beundrar vekligen dem som står ut med att städa dag efter dag utan att bli galna. Fantastiska människor!

Om jag nu ska återgå till boken om Micke Dubois... Jag har inte läst klart den, så jag vet ännu inte allt, men jag funderar på varför han inte fick/tog emot mer hjälp. Det FINNS hjälp att få om själen blir skadad- jag vet.

Jag vet förvisso inte hur det är för dem som står utanför arbetslivet, jag har ju fått hjälp via företagshälsovården, men det borde väl gå att få hjälp via landstinget också. Det finns samtalsterapi, läkemedel, men man måste VILJA ta emot den hjälp man får- och DET GÅR att komma upp till ytan igen. INGEN ska behöva ta sitt liv för egen hand i vårt land, men man klarar sig inte upp ur en depression ensam.

Dessvärre hjälper inte "goda råd" som "Ryck upp dig". En deprimerad person KAN inte rycka upp sig, det behövs mer professionell hjälp än så. "Ryck upp dig" kan man säga till en frisk person, men inte till en sjuk. Det blir bara fel.

Mitt råd från en som också lidit av depression, men som valde livet och nu mår toppen: TA EMOT ALL HJÄLP DU KAN FÅ!!!

Jag har mött människor som påstår att de aldrig haft ångest. Och undrar stilla: Ljuger du för dig själv eller mig, eller vet du helt enkelt inte vad ångest är? Kanske har du ett annat begrepp för det, men den vuxna människa som aldrig känt ångest... ja, det låter hemskt underligt om den strängen skulle saknas på din gitarr. En människa har ju vanligtvis ett brett känslospektrum. Här finns glädje och lycka- men här finns också oro, sorg och ledsamhet. I högre eller lägre grad förvisso, beroende på livsomständigheter, socialt och genetiskt arv samt naturligtvis den egna inställningen- men känslorna borde rimligtvis finnas på oss alla. Då känslor är subjektiva äger jag förvisso ingen rätt att ifrågasätta Dina. Du känner vad du känner- det är Din sanning. Detsamma gäller mig.

Det är bara trist att vi ibland sätter upp en fasad.

Jag rekommenderar Dig starkt att läsa magdalenaswilma här på bloggplatsen. Det är en vän till mig som skriver- hon skriver om sitt liv med obotlig cancer. Jag är så imponerad av att Magdalena törs/vill dela med sig till oss av det som många döljer: sorg, ledsamhet och smärta. Hon är hemskt stark och jag beundrar henne för hur hon har hanterat denna svåra situation. Men det är inte bara sorg och smärta i hennes blogg, utan också kärlek och glädje. All styrka till en gammal vän