Sommaren går så rysligt fort. Och det är svårt att säga "Ta vara på allt" för hur man än försöker ta vara på timmarna svinner de snabbt, så snabbt. Jag har alltid tyckt att det här med tid är en knepig fråga. Man vill alltid ha MER av tiden, men allt är utmätt. Sommaren är ett par månader och hur man än försöker, kan man inte förlänga den. Så mycket man vill göra...

Det är ju så subjektivt det här med syn på tid också. Jag t ex, får sällan långtråkigt, hur jag är gör. Jag tycker alltid att allt går fort och skulle gärna vilja ha mera tid till det mesta. Sedan finns det andra som har det "långsamt". Jag förstår knappt ordets innebörd, mer än att jag förstår att det finns människor som ser på det här med tid på ett helt annat sätt än jag, uppenbarligen. Visst kan jag förstå begreppet; kan tycka att vintern är lång, då jag inte tycker om vintern, men jag tycker ändå veckorna rusar och kvickt blir till månader.

Det ruskigaste av allt ät ju ändå att den här lilla tiden vi går på jorden också är utmätt- och det här är allt vi har, allt vi får. Det är inte många år om man ser det i ett större perspektiv, vi knatar runt här. (Även om jag tror på reinkarnation, är det ju bara en gång jag går i just den här kroppen- och även om jag tror att själen lever vidare in i evigheten, kommer det ju aldrig att bli JUST SÅ HÄR igen.)

Alldeles för stora tankar för att man ska linda in sig i dem för hårt.

Men det är ändå värt att låta sig påminnas emellanåt. När man klagar över det ena efter det andra: Om så lite som hundra år, är du inte längre kvar.

"Så minns att snart klämtar klockan för dig, ding-ding-dong

...Men inte hindrar det alls

att du är glad och ger hals

så kläm nu i en verkligt sju-sjungande vals"