Så ofta i mina drömmar återkommer jag till en speciell plats. Jag drömmer samma sak- och jag bor i lägenheten på Herrhagen där min dotter blev till.

Jag blev nostalgisk när jag såg att den ligger ute till försäljning, just nu. En liten tvåa som min dåvarande pojkvän köpt. Jag flyttade in och vår dotter blev till. Vi bodde där inte särskilt länge, utan köpte oss snart ett radhus, men den där lilla tvåan har varit sååå betydelsefull för mig. Vi hade inte mycket pengar att kosta på den: jag var student och min pojkvän relativt ny lärare och jag minns att vi mixade soffgruppen så fult, men efter de resurser vi hade. Och jag minns hur jag tänkte att det kommer att komma tider då jag enkelt kan köpa mig en ny soffgrupp, men jag kommer ändå att längta tillbaka till det här underbara vi har just nu.

Och så blev det faktiskt. Självklart ska man inte önska tider tillbaka då detta är en omöjlighet, men jag minns den här tiden med oändligt stor glädje och mycket, mycket kärlek.

Hur jag låg i badkaret och värkarna tilltog ORDENTLIGT den 2 oktober, bara några timmar senare var jag mamma. Hur jag kom hem från BB med ett litet svarthårigt troll, lade henne i sängen och sa: "Här bor vi". Och mina tårar trillade av lycka och min blivande make kramade om oss båda och jag minns att han sa att vi hade ett helt långt år framför oss, bara hon och jag, TILLSAMMANS. Min mammaledighet som skulle vara oceaner av tid. En oändlighet.

Nu är det 16 år sedan, men jag minns det så väl, kommer aldrig att glömma!!!

Eller hur vi kom hem, till den lilla tvåan, så glada från förlovningsresan till Läckö slott; jag höggravid och sååå stolt med en guldring kring vänster lillfinger. Hur förälskade vi var, min fästman och jag.

Tårarna trillar när jag skriver och återupplever, men jag torkar dem snabbt för att återgå till verkligheten. Till att ringa hem kärleksbarnet som nu är en ung vacker kvinna på 174 cm. Fortfarande kan jag se spår av "Snövit" som barnmorskan kallade henne när hon kom ut, i henne. Med sin vita hy (lagom roligt nu när hon solar och vill bli BRUN), sitt mörka hår och "läppar röda som blod".

Min Elli  

Det blev Gyllene Tider igår.

Det skulle ha kunnat bli regn, vilket förstört hela konserten.

Det skulle ha kunnat vara tråkigt.

Eller kanske inte tråkigt, men mestadels låtar jag inte tycker så mycket om.

Men det blev varken regn eller tråkigt. Det blev jättebra!

Fin och solig kväll, jag var på strålande humör där på Mariebergsskogen, bland gamla och nya vänner.

Och Gyllene Tider gjorde det toppenbra. Som på beställning av Bea Wiik spelade de en härlig blandning av gamla och nya låtar. "Vi lämnar er inte utan att ha gett er Sommartider" sa Gessle nå'nstans där i slutet, och hualigen; utan Sommartider hade Karlstad ALDRIG överlevt!!! :-)

Han var himla läcker, Gessle, dessutom, som vanligt svartklädd och mycket mörkare än jag trott, och åldern tyckte jag helt charmigt satt sina spår på honom, med. Liksom på alla oss andra (vanliga dödliga).

Proffs också, verkligen, på sin sak. Det kan nog inte en enda svensk säga emot, vilken musiksmak man är har.

Gessle kan sin sak.

En låt spelade de, sedan kände jag hur en migränattack var på G, jag reagerade antagligen på den höga ljudnivån, i kombination med min egen uppspelthet... eller vad heter det?

Så det var bara att plocka fram medicinen, som alltid finns med i lilla handväskan, svälja och hoppas att det skulle ge med sig. Det gjorde det, men någonstans har jag FORTFARANDE lite dova spänningar där uppe i bollen.

... Fast det var alldeles alldeles underbart. Igår. Verkligen SOMMAR med Gyllene Tider, topphumör och goda vänner på Mariebergsskogen.