Ååå, så underbart skrivet!!!

KÖR PÅ!=)

Ge världen det bästa du någonsin har och var så kärleksfull och godhjärtad klarar av att vara! 

Folk kanske inte uppskattar det, eller tar det fel... men vad spelar det för roll?

Det här är något mellan Dig och Gud."

Att slå ned en annan människa är straffbart. Misshandel. Inget snack om saken. Bara att visa upp blåtiran och såret och det är klart. Konkret och tydligt. Synbart.

Men dold i dunklet finns en annan, lika kraftfull form av misshandel: den psykiska. Tänk om man kunde gå till polisstationen med en trasig själ: "Titta här, ser ni hur förstörd den är, sår över allt.".

"Javisst, det blir rättegång och förövaren ska få sitt straff. Självklart ska man inte få förstöra en själ."

Men det går inte att plocka fram en själ och visa upp den.

Det går heller inte att bevisa hur de osynliga såren kommit dit.

Men allt efter som tiden går, kommer själens sår att anas, hur än man försöker gömma dem.

Omgivningen kommer att förstå att något hänt, men inte vad.

Omgivningen kommer att höra hur skrattet tystnar, se hur ljuset i ögonen dör.

Omgivningen kan omöjligt veta vad själen upplevt, och de allra flesta kommer att vifta bort det.

Sår i själen är nämligen allt för svåra, känsliga och skamfyllda för att man ens ska våga prata om dem.

Våga fråga eller våga berätta.

Sår i själen är som spöken:" Jag kan ju inte se dem, så jag vet inte om jag ska tro på dem."

Kanske är det bara någonting som någon hittat på?

Jag har säkerligen sårat många människor i mitt liv, sällan med avsikt, men jag vet att det finns de som upplevt sig trampade på. Av mig.

Och jag har själv blivit ristad- jag har mina ärr, trots att såren slutat att blöda.

Jag tänker inte bli bitter, och jag är medveten om att de som sårat i själva verket är de som mått allra sämst.

I mig finns inte längre någon vilja att slå tillbaka, jag vill inte låta något hat gro, inte numera, vill inte låta mig fyllas igen, av något som är destruktivt. Något som förstör.

Jag har lämnat det destruktiva bakom mig- och går i riktning mot solen.

Känner hur jag fylls av värmen.

Glad över att finnas till.

Jag är inget solfreak, ja i alla fall inte om man ser det hela realivt, och det mesta är ju ändå relativt.

Fortfarande inte badat i sjön i Sverige i år. Då är man dokumenterad badkruka- i den här värmen!!! Inte heller är jag överdrivet intresserad av att bli solbränd, så att ligga och pressa i solen är definitivt inget jag roar mig med allt för ofta. Passar istället på att träna så ofta jag kan, nu när jag är ledig. Det är sååå skönt att åka iväg till gymmet utan tidspress. Och folktomt är det i gymmet, som förvisso är rejält varmt, men det är på något vis tillfredsställande att känna svetten rinna när man anstränger sig fysiskt.

Jag har ju ett sådant jobb, där jag verkligen får vika mig dubbel om jag ska bli svettig där- nästan omöjligt! =)

För övrigt är min familj kattvakt och sköter släktingarnas hus, och där är inte blomvattnadet gjort på fem röda direkt... det är som en stor blombutik; släktingarna har tre våningar och en stor trädgård, så de har minsann sysselsättning...

Ingen vidare inspiration idag att skriva; det är torka både ute och inne- i min skalle.

Så ofta i mina drömmar återkommer jag till en speciell plats. Jag drömmer samma sak- och jag bor i lägenheten på Herrhagen där min dotter blev till.

Jag blev nostalgisk när jag såg att den ligger ute till försäljning, just nu. En liten tvåa som min dåvarande pojkvän köpt. Jag flyttade in och vår dotter blev till. Vi bodde där inte särskilt länge, utan köpte oss snart ett radhus, men den där lilla tvåan har varit sååå betydelsefull för mig. Vi hade inte mycket pengar att kosta på den: jag var student och min pojkvän relativt ny lärare och jag minns att vi mixade soffgruppen så fult, men efter de resurser vi hade. Och jag minns hur jag tänkte att det kommer att komma tider då jag enkelt kan köpa mig en ny soffgrupp, men jag kommer ändå att längta tillbaka till det här underbara vi har just nu.

Och så blev det faktiskt. Självklart ska man inte önska tider tillbaka då detta är en omöjlighet, men jag minns den här tiden med oändligt stor glädje och mycket, mycket kärlek.

Hur jag låg i badkaret och värkarna tilltog ORDENTLIGT den 2 oktober, bara några timmar senare var jag mamma. Hur jag kom hem från BB med ett litet svarthårigt troll, lade henne i sängen och sa: "Här bor vi". Och mina tårar trillade av lycka och min blivande make kramade om oss båda och jag minns att han sa att vi hade ett helt långt år framför oss, bara hon och jag, TILLSAMMANS. Min mammaledighet som skulle vara oceaner av tid. En oändlighet.

Nu är det 16 år sedan, men jag minns det så väl, kommer aldrig att glömma!!!

Eller hur vi kom hem, till den lilla tvåan, så glada från förlovningsresan till Läckö slott; jag höggravid och sååå stolt med en guldring kring vänster lillfinger. Hur förälskade vi var, min fästman och jag.

Tårarna trillar när jag skriver och återupplever, men jag torkar dem snabbt för att återgå till verkligheten. Till att ringa hem kärleksbarnet som nu är en ung vacker kvinna på 174 cm. Fortfarande kan jag se spår av "Snövit" som barnmorskan kallade henne när hon kom ut, i henne. Med sin vita hy (lagom roligt nu när hon solar och vill bli BRUN), sitt mörka hår och "läppar röda som blod".

Min Elli  

Det blev Gyllene Tider igår.

Det skulle ha kunnat bli regn, vilket förstört hela konserten.

Det skulle ha kunnat vara tråkigt.

Eller kanske inte tråkigt, men mestadels låtar jag inte tycker så mycket om.

Men det blev varken regn eller tråkigt. Det blev jättebra!

Fin och solig kväll, jag var på strålande humör där på Mariebergsskogen, bland gamla och nya vänner.

Och Gyllene Tider gjorde det toppenbra. Som på beställning av Bea Wiik spelade de en härlig blandning av gamla och nya låtar. "Vi lämnar er inte utan att ha gett er Sommartider" sa Gessle nå'nstans där i slutet, och hualigen; utan Sommartider hade Karlstad ALDRIG överlevt!!! :-)

Han var himla läcker, Gessle, dessutom, som vanligt svartklädd och mycket mörkare än jag trott, och åldern tyckte jag helt charmigt satt sina spår på honom, med. Liksom på alla oss andra (vanliga dödliga).

Proffs också, verkligen, på sin sak. Det kan nog inte en enda svensk säga emot, vilken musiksmak man är har.

Gessle kan sin sak.

En låt spelade de, sedan kände jag hur en migränattack var på G, jag reagerade antagligen på den höga ljudnivån, i kombination med min egen uppspelthet... eller vad heter det?

Så det var bara att plocka fram medicinen, som alltid finns med i lilla handväskan, svälja och hoppas att det skulle ge med sig. Det gjorde det, men någonstans har jag FORTFARANDE lite dova spänningar där uppe i bollen.

... Fast det var alldeles alldeles underbart. Igår. Verkligen SOMMAR med Gyllene Tider, topphumör och goda vänner på Mariebergsskogen.

Har haft en toppendag med några toppenvänner. Tipp-topp-itopp-hopp!

Aaa... på riktigt, alltså. Inte så där på Facebook-ytan, utan det har varit en trevlig dag. En sådan där dag man minns... Fika; frukt och kaffe (och chips) på Sayrans baksida, alldeles mot skogen i julihettan. Underbara vänner: Laurence o Lotta och så Sayran förstås, med sin lille nye Lilleman. Oscar. Sååå söt! Innerliga samtal med vänner jag vet- alltid finns där.

Sedan långpromenad, kattvakt åt släktingar. Inget bad idag. Jag har fortfarande inte badat i Sverige än i år, bara i en tempererad pool. Och så i Mare Nostrum  mitt älskade Paradis.

Jag är en riktig badkruka, badar inte gärna i Sverige, men nu har det varit så varmt, så nu börjar det bli tid för ett dopp.

Filmen "Skicka vidare" går i bakgrunden. Har sett den förut och den är att rekommendera. En bra film med budskapet "Sänd en god gärning vidare- Ge det du får av mig- vidare, till någon annan."

(Eller om det är att en gärning ska bli tre, minns ej riktigt).

För övrigt är jag inne i en sentimental period över allt jag ser; blev t o m tårögd när jag såg på Anna Skipper igår. =) Kostcoachen.

Det där är ju bara sååå rörande, folk som vänder en stek och lyckas med det ingen förväntat sig.

Över huvud taget rörs jag av situationer där människor verkligen kämpar, kanske för det som för andra människor är helt självklart, som biter ihop och sliter och drar- och som slutligen når sina mål.

Ett mål som är så mycket värt just för den personen, men som för en annan inte betyder ett dugg.

Små gula, obetydliga men lysande maskrosor som funnit sin väg genom den hårda asfalten, med solen i sikte- trots att det egentligen är omöjligt för dem att växa där. Men de växer ändå.

Guld åt alla Er därute som knegar och sliter och drar, långsamt, långsamt, i uppförsbacke och motvind emellanåt- men som aldrig ger upp.

Låt aldrig ljuset slockna!!!

En dag vänder vinden. Jag lovar.

Solen är ljuvlig! Ger så mycket kraft och energi.

Men jag ska berätta en hemlis: När man varit ute och rest och ser jämnåriga som lever vid sydligare breddgrader, ser man att deras hud ser mycket äldre ut, än vår uppe i norr. Solen sliter något oerhört på huden... Det är väl sol och rökning som är de värsta bovarna om man känner för att se gammal och sliten ut i huden.

Våra ljusa hudar är dessutom inte tänkta för samma mängd sol som sydeuropeernas, så det blir om möjligt ännu värre för oss när vi steker oss. Malignt melanom (hudcancer) ökar och ökar också- som en resopns på vad vi gjort mot ozonet.

Jag säger som Gubbfan sa vid ett tidigare tillfälle: Att vara bränd av solen är inte att vara fräsch- när man vet vad för stark sol gör mot oss.

Bevara dig väl i sommar! Förhoppningsvis har du ännu ett litet tag kvar att leva... Onödigt att slita ut allt på en gång! =)

Stekt av solen = Inte längre detsamma som att vara sund.

Sommaren går så rysligt fort. Och det är svårt att säga "Ta vara på allt" för hur man än försöker ta vara på timmarna svinner de snabbt, så snabbt. Jag har alltid tyckt att det här med tid är en knepig fråga. Man vill alltid ha MER av tiden, men allt är utmätt. Sommaren är ett par månader och hur man än försöker, kan man inte förlänga den. Så mycket man vill göra...

Det är ju så subjektivt det här med syn på tid också. Jag t ex, får sällan långtråkigt, hur jag är gör. Jag tycker alltid att allt går fort och skulle gärna vilja ha mera tid till det mesta. Sedan finns det andra som har det "långsamt". Jag förstår knappt ordets innebörd, mer än att jag förstår att det finns människor som ser på det här med tid på ett helt annat sätt än jag, uppenbarligen. Visst kan jag förstå begreppet; kan tycka att vintern är lång, då jag inte tycker om vintern, men jag tycker ändå veckorna rusar och kvickt blir till månader.

Det ruskigaste av allt ät ju ändå att den här lilla tiden vi går på jorden också är utmätt- och det här är allt vi har, allt vi får. Det är inte många år om man ser det i ett större perspektiv, vi knatar runt här. (Även om jag tror på reinkarnation, är det ju bara en gång jag går i just den här kroppen- och även om jag tror att själen lever vidare in i evigheten, kommer det ju aldrig att bli JUST SÅ HÄR igen.)

Alldeles för stora tankar för att man ska linda in sig i dem för hårt.

Men det är ändå värt att låta sig påminnas emellanåt. När man klagar över det ena efter det andra: Om så lite som hundra år, är du inte längre kvar.

"Så minns att snart klämtar klockan för dig, ding-ding-dong

...Men inte hindrar det alls

att du är glad och ger hals

så kläm nu i en verkligt sju-sjungande vals"