Håll ut... Jag upprepade orden som ett mantra.

Håll ut, kämpa lite till; du närmar dig- och snart vänder vinden.

Det är tufft nu, men allt det du gör, kommer att ge resultat. Allt det du kämpat för.

Och jag slet i uppförsbacke. Länge länge.

Men så plötsligt- vände vinden,

och nu rullar det på, kvickt och häftigt igen!

Alla min tre noveller har blivit sålda, jippie!!!

Hon på tidskriften var jättenöjd med det jag skrivit och köpte rubbet!!!

Känslan är så fantastisk... att öppna en tidning, veta att tusentals människor läser det här. Och orden är skriva av lilla mig. Jag skriver under psuedonym, så ingen vet att det är jag, då berättelser från livet kan innehålla rätt känsligt stoff. Problem, relationer osv... Men JAG vet. =)

Plötsligt vände vinden... på alla möjliga plan.

Jag ler och tittar upp... Tack.

Ibland är det skönt när det inte finns något alternativ. Då behöver man inte fundera, inte analysera. Man bara gör, för att man måste.

Ibland är å andra sidan beslutsångest en behaglig form av ångest. Det innebär att man har en valmöjlighet. "Vill jag inte göra det här, har jag möjlighet att välja något annat. Alternativet finns- om jag vill."

Jag sattes härom dagen i en sits där jag blev tvingad att välja. Jag gjorde mitt val och hoppas verkligen inte att jag kommer att ångra mig!!! ;-( DET om något, är den värsta formen av ångest. Att ha haft ett val, men tagit fel väg.

Men det kommer alltid nya tåg.

Så länge det finns liv, finns det alltid möjligheter. =)

Jag älskar det där citatet: "Gör vad du kan, av det du har och börja där du är". Vem har sagt det, tro? Det har jag glömt... någon amerikansk president, kanske?

Det där med att ha fattat "fel beslut" följer mig också i mitt samspel med andra människor.

Vad gäller relationer... ja, det låter säkert underligt, men vid alla fomer av brytning i alla typer av relationer är jag hellre den som blir lämnad än den som lämnar. En brytning innebär i de allra flesta fall en sorg, hur den än må gå till. En gång i tiden har jag ju valt den här personen som vän eller partner, så självklart är det en sorg när relationen dör. Men att vara den som tar initiativet till en brytning... ja, det innebär ett helt annat ansvar och man måste vara sååå säker på sin handling i själva situationen för att verkligen förvissa sig om att det blir rätt. Detta medan den som blir lämnad omöjligt kan tänka "Fattade jag rätt beslut nu?" utan helt enkelt tvingas gilla läget, kan "unna sig" att tycka synd om sig själv och på ett annat sätt känna ilska, vilket ofta är lättare att hantera i jämförelse med skuldkänslor och vemod.

"Varför skulle det vara synd om mig- jag har ju fått min vilja igenom och blivit kvitt den personen i mitt liv."

Riktigt så enkelt är det inte, tyvärr.

De finns nämligen inte mycket som är värre än att veta att man gjort en annan människa ledsen.

Den stenen är tung att bära.

 
Jag är inne på sista semesterveckan. Det känns faktiskt som om den här sommaren varit rätt lång. Känns längesedan vi lämnade kyrkan efter skolavslutningen och det känns JÄTTELÄNGESEDAN vi var på Cypern. Jag är ganska nöjd med sommaren, faktiskt. Det känns som om den uppfyllt sitt syfte: att ge mig tid att ladde batterierna. I samband med min sjukdom för ett par år sedan (tre år sedan jag blev sjuk... sedan höll det i sig ett bra tag...) har jag omvärderat mycket, faktiskt. Jag hade klart undervärderat återhämtningens betydelse: betydelsen av att ladda batterierna. Tidigare förstod jag aldrig att kraften tar slut om man bara öser och öser. Man måste ju ta in energi också, annars är det ohållbart- säger sig självt egentligen.

Jag är inte helt färdig än i min process; den är nog livslång, men en bra bit har jag kommit. Har lärt mig att sorterara bort en del, men jag klarar inte helt att sänka alla krav. Det är svårt, det där, men det är nödvändigt. Sedan finns det en grej jag jobbar på, och det är att förlåta mig själv. Förlåta mig själv för att jag misslyckades, för att jag varit otrevlig osv, istället för att låta det dåliga samvetet gå igång med mastodontkraft.

Destruktivt och svart.

Otillräcklighet känner vi alla ibland, men då gäller det att inte vara för hård mot sig själv. För det hjälper inte. I alla fall är det så för mig. Tvärtom stjäl det av min positiva kraft och energi och ska jag tala i termer av tillräckliget, blir jag väl om möjligt otillräcklig DÅ: om jag går och bär på tung negativ energi. Nej, energin behövs till annat!!!

En annan sak man bör tänka på är att inte låta andra stjäla ens humör. Rent krasst är det faktiskt så att om någon surskalle kommer till mig och börjar skälla, måste inte jag ta åt min av den negativa energin.

Jag kan konstatera "oj, hon var arg" och människan kan i princip skälla hur mycket som helst. Eller han, om det nu är så. Vet jag med mig att jag efter diverse situationers omständighet handlat efter bästa förmåga och utifrån mina förutsättningar, behöver jag inte ta åt mig. Finns ingen anledning att låta någon stjäla ens humör.

Måste sluta... Återkommer. ; )