God Morgon, Bloggen

och god morgon, Världen!

Sommarlovets sista dag, på måndag är jag åter i tjänst.

Solen skiner och jag funderar över hur jag på bästa sätt ska ta vara på en här dagen och helgen.

Antagligen blir det fina väninnor på fika idag, träning och i övrigt bad om solen fortsätter skina.

Min träning, ja... Det är den stora utmaningen att hålla den flytande, när skolan drar igång och man för övrigt har fullt upp med familjen. Gäller att stjäla alla små stunder som finns och bara sticka iväg så fort möjlighet ges.

Finns inget som får mig att må så bra som när jag får sticka iväg och träna. Egotiden... Den underbara känslan av att man investerar i sig själv, tar hand om sig, ger sig själv den tiden för att man helt enkelt förtjänar att må gott. Det är vardagslyx för mig.

8/8 var det igår. Lite speciellt datum, hihi, för jag gick tydligen omkring och hade turen på min sida från morgon till kväll. Sålde alla noveller på en gång, och jag funkar så... när jag känner medflyt, blir jag eggad att jobba mer. Kanske hinner jag skriva en till i helgen innan jag börjar arbeta på måndag. Det var fler små grejer, som bara flöt på igår, som sagt, en liten turdag.

Den 8/8-88 minns jag faktiskt fortfarande.

Jag var 14 år och träffade en kille genom gemensamma kompisar. Han gick i min parallellklass och den där dagen, den 8/8 kom jag på att denna kille, han var allt himla mysig. Vi hade jättekul tillsammans och snart insåg jag att han minsann var kär i mig också, så vi blev ett par. Han hette Thomas den här grabben och jag var inte ensam om att tycka att det var en mysig grabb. Några dagar senare hade avundsjuka brudar klottrat "Bea är en diva" på en av skolans väggar. På den tiden reagerade jag så att jag liksom gömde mig vid dessa tillfällen, ville inte sticka ut, men jag fick ju reda på vem den olyckligt förälskade bruden var och frågade henne varför hon skrivit så om mig. Hon erkände inte att hon skrivit det, men skriverierna upphörde efter vårt samtal, och Thomas och jag och våra två andra vänner, som umgicks vareviga eftermiddag och kväll fick en rolig höst. Vi var fortfarande ihop på nyår, som vi spenderade tillsammans, men sen tog det väl slut.

Jag träffade snart en ny kille, som också han fick mig att uthärda en del... och nu blev det ännu värre. Också den här grabben hade beundrarinnor, och beundrarinnorna gillade naturligtvis inte mig. Det gjorde mig inte så mycket, fram till en dag då den här grabben, Henrik, och jag, skulle gå på disco i ett Folkets hus. Redan när jag klev in i danslokalen sökte en av hans olyckliga kärlekar upp mig och pratade med mig. Inget konstigt med det, hon var trevlig. Bara en liten stund senare hade hon hävt i sig en massa sprit, ragglade packad fram till mig och drog till mig, med ett hårt slag, över kinden. Jag stannade bara till, tittade på henne. Hela salen tittade på oss, kändes det som, för övrigt. Vakterna kom och förde ut henne, hon grät och skrek att jag var en hemsk människa som stulit hennes Henrik. Fanns nog inte en enda själ i hela lokalen som inte visste att jag "varit i slagsmål" den kvällen. Ruskigt pinsamt var det.

Tjejen kallades "Tyson" efter det, efter boxaren och hon var kvinna nog att be mig om ursäkt efteråt.

Det är så löjligt det där, finns väl också i den vuxna världen. Att kvinnan blir arg på den kvinna som hennes man förälskat sig i, trots att hon inte känner den här kvinnan (förälskelsen)- och det är omöjligt att stjäla en annan människa. Anser man att en människa kan "bli stulen" har man ju verkligen underskattat den här människans egna vilja och ansvar.

Att påstå att en människa kan stjäla en annan är inget annat än ren och skär avund, det är ju liksom inte så livet går till.