Vilken tur att den här skitdagen snart är slut.

Imorgon är det en ny dag, och en ny vecka.

Jag känner mig stressad upp till tänderna. Helger är ofta hemskt hektiska. Jag MÅSTE hitta på något sätt att få helgerna lugnare, annars kommer jag att bli galen. Jag har inte tagit mig iväg till gymmet på hela helgen, trots att det var det jag mest längtade efter. Det har varit fullt upp med andra saker. Städning, stortvätt efter kattungarna, kattleveranser och f-n och hans moster.

Katterna har kommit till bra hem. Det känns mycket bra. Två köpare var toppen, två var helt ok. Av de som katterna slutligen hamnade hos.

Mimmi är lite låg (kattmamman, alltså) men hon vänjer sig. Jag hade ett h-vete med att skiljas från Lilldagge, men jag vänjer mig också.

Jag är avundsjuk på folk som har långtråkigt. För mig går det i ett sjudundrande tempo. Tristess- vad är det???

Känslan av "överstimulans" jag senast kände i samband med min utmattning kommer smygande, liksom känslan av att jag vill vara ensam, inte ha folk omkring mig ständigt.

L-U-G-N efterlyses !!!

Jag är så ledsen. Den här gången gör det riktigt ont och jag vet inte varför egentligen. Det här är kattlivets baksida och jag vet att han bara är en katt, men det gör ont ändå.

Det gör alltid ont att skiljas från den man tycker om. Vare sig det är en människa eller ett djur, och jag tror inte att de som aldrig haft ett djur förstår hur jag kan känna så här. Alla som har haft det förstår.

Du lilla...

En av kattungarna, den jag kände mest för. Alla andra sålde jag relativt friktionsfritt och jag hade bestämt mig för att inte ta dem till mig. F-n, f-n, f-n!!! Nu står jag här likväl, med tårar som rinner.

Det blev så speciellt med honom delvis pga en incident jag inte vill berätta om här, och delvis för att han är så himla mysig, han är så lik pappan, som jag har kvar lyckligtvis. Älskade Dagge!!!

Och så tänker jag på Mimmi... undrar hur det känns när alla hennes ungar plötsligt försvinner, trots att jag vet att hon är en katt- och det här är tidens gång.

Jag är ingen robot, jag är en människa med empati och känslor. Jag kan känna med andra och för andra, och jag kan känna smärta för andras skull, om det så "bara" är ett djur. Det är jag ju glad för egentligen, det gör mig mänsklig och oförmögen att skada, om jag inte absolut måste.

Men just nu gör det ont.

Och jag är så ledsen...