En sak vi aldrig någonsin ska glömma är att känslor inte är objektiva.

Det finns ingen mall för hur vi ska känna. Jag har rätt att känna precis som jag känner. Det har du med. Bland det svåraste som finns, tycker jag, är när känslor blir förringade eller söndertrampade med orden: "Det där är väl inget att bli ledsen för!" Men vad då? Jag BLEV ju ledsen. Jag tål saker som inte du gör, du tål saker som inte jag tål.

Personligen har jag inga problem med att hantera situationer där jag vet att jag blir attackerad i min roll, t ex. Kan vara i min roll som mamma. Tonåringar är tonåringar och jag tar inte ta illa upp för att de har tonårshormoner exempelvis. Andra tycker att tonåringar kan vara påfrestande.

Men jag kan inte säga till de här personerna att de inte får tycka att tonåringar är påfrestande, för det tycker minsann inte jag. Jag kan försöka förklara för de här människorna hur det ligger till med hormoner, gränstestande osv, men jag kan inte säga till de här människorna att de inte får bli ledsna.

JAG kan inte tala om hur DU måste känna.

Hoppas jag möts med samma respekt.