Jag har länge haft funderingar på att göra en sak, som jag nu tagit tag i. Jag vill i nuläget inte tala om vad jag planerar att ta mig för, men det handlar om att göra en insats bara för att det känns meningsfullt. En insats där jag vill visa mina barn vikten av att hjälpas åt i livet. Jag vill verkligen att de ska känna... att hos oss hjälper vi varandra. Här måste jag säga att jag har fina förebilder i mina egna föräldrar. Det har alltid varit en självklarhet i min familj- och jag har stått bara gapande, när jag mött människor som bara plockat på sig av det man gett- och rapat belåtet.

Så otroligt korkat att tro att detta ska funka mer än en gång. I längden förlorar man ju verkligen på det här sättet att bete sig... folk lär ju sig...

Jag vill arbeta mot det där med "mina fina barn och andras ungar." Finns väl inget som stinker så unket som folk som putsar sina möbler men lägger upp fötterna i andras soffor. Som verkligen ser till att de och "deras egna" har det lysande men samtidigt fullkomligt skiter i dem som är runt omkring. Som alltid skyller på grannens ungar när något gått sönder- för ens egna gör ALDRIG några misstag. Urk. Hellre då en stökjocke hela vägen ut. :/

Jag vill jobba för att mina barn ska kunna känna glädje när det går bra för andra (istället för att muttra avundsjukt) men också kunna sträcka fram en hjälpande hand när det behövs. För dem som behöver.

För att vi finns här- för varandra, och inte för att gå omkring och jäsa i stanken av vår egen självgodhet.

För att vi lever i ett samhälle och inte var och en i sin egen värld.